Allt för att slippa skriva hemtenta

Det är sen torsdagskväll och regnet smattrar mjukt mot mina fönster nu. Tidigare har det både blåst och snöat, vilket gav mig lite ångest. Jag vet att jag av alla människor kanske inte borde missbruka det ordet, men ni förstår vad jag menar? Jag vill ju ha vår! Jag vill inte använda min vinterkappa mer!

Har just kommit hem från Lund och är iskall om tårna. Av Pontus mamma fick jag en prenumeration på Elle, och av Elle fick jag en inbjudan till VIP-kväll på Top Shop, med ny kollektion och 20 % rabatt på allt. Carro hängde på, och vi kröp genom bakluckan in i vår kära gamla Ford och for genom pissevädret till Lund. Jag får alltid lite små-ångest (nu i ordets rätta bemärkelse) när jag ska köra bil. Vet inte riktigt varför, för jag kör lika bra som någon annan. Det var lite skakigt i början men sedan var det ju lugnt. Jag har en känsla av att jag plötsligt ska glömma hur man kör, eller tappa kontrollen på något sätt, fattar ni? Det är tydligen vanligt hos folk som har tendenser till panikångest. Vad gäller hela den biten mår jag så OTROLIGT mycket bättre. Det var längesedan jag fick panikkänslor, och jag har inte haft några problem med att åka buss som tidigare. Nu går jag till och med in och sätter mig där det är mest folk, så att jag ska vara "inklämd" och ändå känna att jag inte får panik av det. Det har gått bra. Nästa vecka åker jag till Stockholm, och det känns hur lugnt som helst. Jag är beredd på att det kan komma oroskänslor eller möjligtvis illamående, men det skrämmer mig inte. Jag vet nu att det inte är farligt och att jag själv kan få det att gå över. Jag utmanar mig själv hela tiden. Som idag, när jag försökte komma på all världens ursäkter för att slippa köra bil till Lund, men gjorde det ändå. Och jag blir starkare för varje gång som jag klarar av att genomföra något som jag är rädd för att göra. Jag känner mig inte lika begränsad som förut.

Mycket har jag att tacka alla runtomkring mig som lyssnat, läst bloggen, stöttat och älskat mig precis så som jag är. Men mest har jag mig själv att tacka. När jag väl fattade att jag inte kunde låtsas att jag inte mådde bra, och att det bara var jag själv som kunde få ordning på det, då gjorde jag det. Jag ryckte upp mig helt enkelt. Och det är jag stolt över.

Vi åkte en sväng inom min storebror innan vi åkte tillbaka till Malmö. Jag får sådan kraft av att träffa min familj. Mina syskon och mina underbara syskonbarn, de får mig att känna mig trygg och glad. Både mamma och pappa reser i väg nu i dagarna, lillebror är på andra sidan jordklotet och storasyster åker snart hem till staterna. Det är jag och storebror (råkade först skriva störebror, ha ha) som håller ställningarna här tydligen. Nu värker det i min rygg, vilket det gjort hela veckan. Jag tror att jag sover konstigt utan Pontus helt enkelt. Tur att han kommer hem snart. Nu blir det mjukisbyxor och te för min del - allt för att slippa skriva klart hemtentan...