Det GÅR INTE att få ett smärtfritt slut på uppsatsskrivande

Jovars. Jag fick ut alla uppsatser till slut, trots både skrivare och dator från helvetet som raderade text mitt i (hur i helvete är det ens möjligt?). Bläcket tog slut mitt i en utskrift, men inte stannade skrivaren för det. Fler papper åt helvete, tills jag helt sonika slet ut resterande papper ur skrivaren för att den skulle fatta att den skulle avbryta. Bytte bläckpatron, vilket faktiskt gick smärtfritt. Däremot kom alla utskrifter efter det ut helt suddiga, men vid det laget brydde jag mig inte längre. Det fick fan se ut som det ville.

Jag hade ju upptäckt den där sidbrytningen som inte kommit med, vilket också innebar att innehållsförteckningen blev fel. Så, ut med åtta nya innehållsförteckningar och resterade sidor med rätt sidbrytning. Hade inte hunnit äta än och kilade därför ner till konsum. Jag tänkte nämligen även köpa påsklämmor att fästa ihop uppsatserna med, men givetvis hade de inga. De var slut. Så jag ilade hem igen och bestämde mig för att göra ett försök med häftapparaten. Det fungerade inte. Nu hade det gått så långt att jag bara grinade. Jag hade hållit på i tre timmar vid det här laget. Så i stället för att få i mig mat valde jag att sticka till skolan, för Lisa hade sagt att det fanns sådana där jätte-häftapparater där man kunde låna. Ringde Lisa tre gånger utan svar och tänkte att jag fick chansa. Rusade ner till gården och upptäckte att cykeln VAR PUNKTERAD. Nej, jag skojar inte. Pontus kompis som bodde här över helgen lånade den i fredags, och lyckades tydligen paja framdäcket. Hade han varit här hade jag fan strypt honom.

Rusade upp igen och hämtade Pontus cykelnyckel och sedan kom jag äntligen iväg, med ryggsäcken full av papper. 400 blad närmare bestämt. Mötte Lisa i biblioteket och berättade om hela min jävla förmiddag. Det var fler än jag som hade haft problem, naturligtvis. Det GÅR INTE att få ett smärtfritt slut på sitt uppsatsskrivande. Det är OMÖJLIGT. Nina kramade mig och Lisa häftade ihop mina uppsatser. Jag var nämligen så frustrerad att jag bara tryckte ut krokiga häftklamrar som fastnade i varandra. Helt genomsvettig var jag.

Så äntligen, äntligen, äntligen fick jag lämna dem ifrån mig. Och få två nya i utbyte att opponera på. Jag fick examinatorn jag hade förväntat mig att få och jag tror jag vet hur han kommer att resonera. Kan inte fatta att det snart är över. Efter all de hundratals timmar jag lagt ner är jag snart i mål.

Det verkar vara en naturlag

Jag är så nervös. Vår ofantligt långsamma skrivare håller för närvarande på att skriva ut de åtta exemplar av uppsatsen som jag ska lämna till skolan om 2,5 timmar. Eftersom vi har en mac som inte kan kopplas till skrivaren, har jag en gammal laptop som för länge sedan sett sina bästa dagar. Det tar ca en kvart för varje utskrift, om inte mer.

Mitt under detta ser jag att datorn, av sig själv, börjat radera text mitt i. Spelar ingen roll om jag fyller i igen. Hade ställt in datorn på fyra utskrifter men naturligtvis vägrade den avbryta. Stängde av skrivaren i panik. Den stannade, men när jag satte på den igen började den skriva ut pappersark med små krumelurer på. Kanske 15-20 stycken. Reagerade inte på några kommandon. Nu har jag startat om både dator och skrivare och börjat om. Jag har fem klara utskrifter, men SE VAD KUL! Laptopen har tydligen inte sparat alla ändringar jag gjort, utan en sidbrytning har inte kommit med. Så jag måste skriva ut ett antal sidor på nytt - för de fem redan klara utskrifterna. Och tiden bara går.

Jag är nu på utskrift nummer sex och skrivaren hackar oroväckande. Jag har inte heller en häftapparat som klarar mängden papper i varje uppsats. Jag har nu mindre än två timmar på mig. Skrivaren varnar också för att bläcket håller på att ta slut och jag vet inte om jag har papper så det räcker, tack vare all skit som både datorn och skrivaren ställt till med. Nytt bläck har jag, men med tanke på den givna situationen så kommer det inte funka. Det bara är så. Jag började kl 12 med utskrifterna, så jag var ute i god tid och jag har nytt bläck redo. Men sådana här gånger så bara är det så, att allt som kan jävlas gör det. Det verkar vara en naturlag. För alla studenter som sitter med de sista ändringarna, då krånglar allt som bara är möjligt, även sådant som aldrig någonsin händer. Som att datorn själv börja radera text.

Vi får väl se om jag överlever. Huruvida min skrivare överlever min vrede är en ännu större fråga. Enligt allt ovanstående kommer jag troligen även att trilla med cykeln på vägen till skolan och tappa ut alla uppsatser, eller så kommer bron vara avstängd så att jag inte hinner i tid. Jag uppdaterar.

Fräscht

Klockan 04.17 i morse låg jag med uppspärrade ögon och insåg att jag skrivit i tio timmar och behövde stiga upp högst fem timmar senare, bara för att fortsätta. 14.46 i eftermiddags insåg jag att jag inte ätit på 19 timmar. Tio minuter senare gick jag för att handla och insåg att jag inte känt utomhusluft på nästan 40 timmar. Det var konstigt. Och att jag varken duschat eller bytt underkläder på två dygn. Fräscht.

Word började naturligtvis krångla i slutskedet, en halvtimme innan inlämning av uppsatsen. Ändrade språk, radavstånd, centrering, rubrikstorlek. Hängde sig och fick tvångsavslutas. Det i kombination med en tom mage och en helg som genererat sammanlagt tio timmars sömn - tänk er själva. Jag var nära att slänga ut datorn genom fönstret och dra täcket över huvudet.

Nu är den inne för en första bedömning. Jag vill inte se skiten mer men vet att jag måste finslipa lite till.

Bara hålla ut. Två veckor kvar.

Fortsättning på informationsbruset

Apropå Malins och Ingelas kommentarer.

Jag håller med er båda. Alla verkar ha ett behov av att synas - eftersom alla andra gör det. Man vill inte riskera att inte märkas i mängden. Därav dessa ointressanta uppdateringar typ "jag kokar kaffe". Och ja, man googlar i stället för att slå upp. Men jag betraktar fortfarande uppslagsverk som mer tillförlitliga och använder mina av ren trots. Och det här med tillgänglighet - jag har minst två vänner som blir helt spattiga om deras mobiler inte funkar. Om batteriet är slut eller något annat är fel. Den ena av dem köpte ett batteri av en främling med likadan mobil - för 300 spänn, bara för att klara kvällen. Den andra lånade min mobil stup i kvarten när hennes mobil dog, för att sätta in sitt eget sim-kort och kolla om någon försökt få tag på henne. Vansinne. Jag blir tokig när telefonen börjar ringa så fort Pontus kommer hem, både hemtelefonen och hans mobil. Och han tycker jag är knäpp som inte vill att han ska springa och svara när vi äter middag typ.

Jag kom på en annan sak. Foton. De flesta har digital- eller mobilkamera och man kan ta hur många kort som helst. Syskonbarnen vill titta på en gång hur kortet blev och har man någon gång systemkamera fattar de inte vad man menar, om man förklarar att de måste vänta för att se fotot. Det ska gå på en gång. Jag ÄLSKADE att gå och lämna in mina rullar för framkallning, vänta och sedan få reda på hur korten blev. Det saknar jag. Inte för att jag inte har möjligheten nu. Jag är ju inte bättre själv!

Man jag trotsar. Och är nostalgisk.

Jag kanske bara inte hänger med i svängen?

Jag blir tokig på informationsflödet. Ta melodifestivalen till exempel. Ett en gång enkelt nöje har blivit till en enda lång, utdragen plåga. När jag var liten satt vi ofta hela eller delar av familjen och tittade tillsammans, på den svenska melodifestivalen och så småningom den europeiska finalen. Vi hejade på våra favoriter och ställde oss den klassiska frågan om rätt låt verkligen vann. Nog för att schlager inte riktigt är min kopp te, men det var något av en folkfest över det. En liten höjdpunkt under våren. Sedan flera år tillbaka har jag tappat all lust att titta. Jag orkar inte med skiten. Jag vet inte hur många delfinaler det är nu, och debattprogram och expertpaneler och telefonomröstningar och vad. Till och med ESF är ju uppdelad i flera omgångar numer. Och så spelas låtarna om och om igen i radio. Det finns inget att vänta på, inget att LÄNGTA efter. Allt är så himla tillgängligt! Och jag tycker det är SKITTRÅKIGT.

Jag minns hur det var att gå och vänta på ett skivsläpp man längtade efter. Hur man lade sin sinande månadspeng på någon skiva man spanat på och sedan spelade den om och om igen tills man kunde alla låtarna utantill. Nu kan man lyssna direkt. Inte ens skivsläppen låter sig vänta, då man ofta kan lyssna på eller ladda ner smakprov redan innan albumet kommit ut. Musikvideon kan man se på Youtube. Har man hört en eller att par låtar kan man bestämma sig om man vill ha skivan eller inte. Det vill säga, om man vill ladda ner den eller betala för sig. Fildela olagligt eller ladda ner lagligt. Ingen överraskning längre.

Tv-kanalerna är oändliga. Hela folkmassor rasar emot ComHem när de varit utan tv i två timmar. Aldrig en lugn stund. En del kanaler visar sina filmer och program om och om igen, så att GUD FÖRBJUDE ingen missar något. Man behöver ingen fantasi numera; man kan bli serverad allt. Jag saknar tiden då man väntade tålmodigt på sitt favoritprogram en gång i veckan, då det inte var reklampauser varje kvart, då man hyrde video och barn inte hade mobiltelefoner. De kan ju inte ha en aning om hur det är att längta efter något!

Jag har ingen kreativitet kvar och känner mig pressad att ständigt ta in mer information, hänga med i svängen. Vara en del av informationsflödet, som jag är nu när jag skriver. Jag ser dagligen många tiotals olika humör och tankar hos mina vänner när de uppdaterar sin status på Facebook. Jag följer mellan sex och åtta bloggar, läser Aftonbladet på nätet varje dag och Metro på bussen, läser mail, får och skickar sms och telefonsamtal, tar in reklam, ser tv-program, läser böcker, pluggar och SÖKER ÄNDÅ MER INFORMATION FRIVILLIGT. Det finns ingen MAGI längre. Eller jag kanske bara inte hänger med i svängen?

Vad tycker ni?

Så är det när man skriver en uppsats om miljö

Inatt drömde jag att jorden gick under. Allt ljus försvann och jag och min lillebror klamrade oss fast vid den sista bit land som försvann ner i havet.

Stressad, jag?