Apropå Malins och Ingelas kommentarer.
Jag håller med er båda. Alla verkar ha ett behov av att synas - eftersom alla andra gör det. Man vill inte riskera att inte märkas i mängden. Därav dessa ointressanta uppdateringar typ "jag kokar kaffe". Och ja, man googlar i stället för att slå upp. Men jag betraktar fortfarande uppslagsverk som mer tillförlitliga och använder mina av ren trots. Och det här med tillgänglighet - jag har minst två vänner som blir helt spattiga om deras mobiler inte funkar. Om batteriet är slut eller något annat är fel. Den ena av dem köpte ett batteri av en främling med likadan mobil - för 300 spänn, bara för att klara kvällen. Den andra lånade min mobil stup i kvarten när hennes mobil dog, för att sätta in sitt eget sim-kort och kolla om någon försökt få tag på henne. Vansinne. Jag blir tokig när telefonen börjar ringa så fort Pontus kommer hem, både hemtelefonen och hans mobil. Och han tycker jag är knäpp som inte vill att han ska springa och svara när vi äter middag typ.
Jag kom på en annan sak. Foton. De flesta har digital- eller mobilkamera och man kan ta hur många kort som helst. Syskonbarnen vill titta på en gång hur kortet blev och har man någon gång systemkamera fattar de inte vad man menar, om man förklarar att de måste vänta för att se fotot. Det ska gå på en gång. Jag ÄLSKADE att gå och lämna in mina rullar för framkallning, vänta och sedan få reda på hur korten blev. Det saknar jag. Inte för att jag inte har möjligheten nu. Jag är ju inte bättre själv!
Man jag trotsar. Och är nostalgisk.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Men det är ju smått vansinne att hålla på så. Ja so what om någon försökt få tag på henne? Det kan väl vänta.
SvaraRaderaJag bryr mig inte särdeles om jag glömmer mobilen hemma när vi ska ut, så länge John har med sig sin. Och det är just om det skulle hända något så man behöver ringa ambulans eller dylikt, då är de som sagt himla bra att ha. Men i och för sig kan man ju få tag på en telefon på de flesta ställen, om inte någon stannar och hjälper en.
Jag vägrar också svara på sms eller i telefon när jag äter, eller om vi är ute och gör något kul och det inte är något brådskande.
Jag alskar digitalkameran. Jag vet att det kandes kul att hamta hem bilderna, men om de inte blev bra sa var det inte sa kul. Och med digitalkameran kan man lara sig vilken teknik funkar bast genom "trial and error"
SvaraRaderaMen trotsa du...det behovs det ocksa.
HATAR Twitter. Vagrar att ens kolla hur det funkar. Det verkar helt onodigt. Bryr mig inte sa mycket om nagon...inte ens kandisar (tanka sig)