Det låter så vansinnigt oinspirerat. Grått. Jag tog tre bussar hem i stället för en, vilket resulterade i en hemfärd på en timme och 20 minuter i stället för 40 minuter som det brukar ta. Där fick jag, för min harighet. Men Pontus hade maten klar när jag kom hem och sedan var det dans. Det lyfter själen.
Jag kommer troligen inte att kunna röra mig i morgon. Så hårt driver hon oss, vår danslärare. Hon är fantastisk. Hon pushar mig på ett sätt som jag behöver. Jag har ont i hela kroppen i princip, men det är värt det.
Vintern var vacker i morse. Men jag längtar ändå efter
lågskor
icke-elektriskt hår
isfria trottoarer
kullersten som inte är täckt av modd
lokalbussar som har möjlighet att komma i tid
gräs
regn (ja faktiskt!)
solglasögon
mjuk hud
promenader
fågelkvitter
ljus
Snart. Inte så långt kvar nu.
tisdag 23 februari 2010
torsdag 11 februari 2010
Jag är inte bitter
Sån jäkla dålig tajming. Ont i kroppen, ont i ansiktet, ont i huvudet, rinnande näsa och frossa. Jag har planerat och sett fram emot den här helgen länge nu och det finns inte en chans att jag tänker missa den genom att ligga hemma och dra. Så förlåt på förhand, alla som jag kommer att snora och nysa på. Men ni har kramat och pussar på mig när ni varit sjuka, så what goes around comes around, eller "vad går runt kommer runt" som min engelske granne sa en gång. Om ingen annan stannar hemma när de är förkylda, varför ska jag?
Jag ÄR inte bitter.
Nej, idag gick jag till apoteket, och passade då på att titta efter den där outfiten som jag redan bestämt att jag ska ha på mig i morgon. Nu lär det bli något annat, eftersom jag hittade sådär en sju-åtta andra plagg som jag skulle kunna tänka mig, oavsett hur de ser ut på min sladdriga lekamen. Dock var jag för utmattad och igenproppad att jag inte orkade prova någonting. Jag räknar kallt med att vara helt frisk och fit for fight i morgon. Då ska det provas, fixas, smusslas, trixas, piffas och peppas.
Jag älskar så mycket. Jag fick fanimej världens jävla bästa överraskning idag. Jag kan inte skriva vad än, på grund av att det är fler som ska överraskas först, men jag tror att jag blev betydligt friskare på en sekund där i eftermiddags.
Pontus lagar pommes frites och vegetariska filéer. Och så kom han hem med en Elle. Fan vad fin han är. Ibland när jag ser på honom slutar jag nästan att andas. Hur kunde jag hitta honom?
Jag ÄR inte bitter.
Nej, idag gick jag till apoteket, och passade då på att titta efter den där outfiten som jag redan bestämt att jag ska ha på mig i morgon. Nu lär det bli något annat, eftersom jag hittade sådär en sju-åtta andra plagg som jag skulle kunna tänka mig, oavsett hur de ser ut på min sladdriga lekamen. Dock var jag för utmattad och igenproppad att jag inte orkade prova någonting. Jag räknar kallt med att vara helt frisk och fit for fight i morgon. Då ska det provas, fixas, smusslas, trixas, piffas och peppas.
Jag älskar så mycket. Jag fick fanimej världens jävla bästa överraskning idag. Jag kan inte skriva vad än, på grund av att det är fler som ska överraskas först, men jag tror att jag blev betydligt friskare på en sekund där i eftermiddags.
Pontus lagar pommes frites och vegetariska filéer. Och så kom han hem med en Elle. Fan vad fin han är. Ibland när jag ser på honom slutar jag nästan att andas. Hur kunde jag hitta honom?
söndag 7 februari 2010
Att stå vid sidan om
Ibland riktar jag min frustration mot något helt annat. När jag inser att jag inte vet vem jag är längre, att jag faller mellan stolarna, så tycker jag plötsligt att allt är så jävla tråkigt och dåligt (när jag egentligen inte tycker det) och allt jag säger låter så mycket hårdare än jag tänkt.
Aldrig trodde jag att jag skulle vara en sådan som fann sin trygghet i jobbet. Det har alltid varit vännerna, det sociala. Men om man har tappat bort det då? Om de som varit självklara inte finns längre (och tänk om jag själv orsakade det?) och man finner sig själv vara i en mitt emellan-period, ett vakuum, hur gör man då?
Ingenting är längre självklart. När de säger att de tror att jag är sådan som helt enkelt inte tycker om att göra saker, när de säger att det inte finns något som definierar mig. Det gör så jävla ont. Det är ju inte deras fel, det är ju bara så det ser ut. Hur ska man fånga upp det igen, eller upptäcka någonting nytt? Jag försöker. Kanske lyckas jag inte så bra. Så jag faller mellan stolarna. Man syns liksom inte. Och detta ständiga oroande över hur man för sig, hur man uppfattas av andra. Vill inte trampa på ömma tår men lyckas tydligen göra det ändå. Det blir en självuppfyllande profetia.
Hur man finner sig själv vara ensam. Helt plötsligt. Och att inte veta hur det gick till, och att klandra sig själv. Och jag märker hur mina ögon är som hennes (jag hatar den där blicken).
Att stå lite vid sidan om. Hon ser inte på mig på samma sätt längre. Jag kanske förstörde allt.
Jag kanske bara är sjukligt paranoid.
Aldrig trodde jag att jag skulle vara en sådan som fann sin trygghet i jobbet. Det har alltid varit vännerna, det sociala. Men om man har tappat bort det då? Om de som varit självklara inte finns längre (och tänk om jag själv orsakade det?) och man finner sig själv vara i en mitt emellan-period, ett vakuum, hur gör man då?
Ingenting är längre självklart. När de säger att de tror att jag är sådan som helt enkelt inte tycker om att göra saker, när de säger att det inte finns något som definierar mig. Det gör så jävla ont. Det är ju inte deras fel, det är ju bara så det ser ut. Hur ska man fånga upp det igen, eller upptäcka någonting nytt? Jag försöker. Kanske lyckas jag inte så bra. Så jag faller mellan stolarna. Man syns liksom inte. Och detta ständiga oroande över hur man för sig, hur man uppfattas av andra. Vill inte trampa på ömma tår men lyckas tydligen göra det ändå. Det blir en självuppfyllande profetia.
Hur man finner sig själv vara ensam. Helt plötsligt. Och att inte veta hur det gick till, och att klandra sig själv. Och jag märker hur mina ögon är som hennes (jag hatar den där blicken).
Att stå lite vid sidan om. Hon ser inte på mig på samma sätt längre. Jag kanske förstörde allt.
Jag kanske bara är sjukligt paranoid.
söndag 3 januari 2010
Nyårskrönika 2009
Det gick snabbt, i vanlig ordning nuförtiden. Det sägs ju att tiden går fort både när man har roligt och ju äldre man blir. Jag kan bara instämma. Och det är både bra och läskigt. Veckorna rusar iväg och jobbet känns inte betungande, bara kul, men å andra sidan har jag lite svårt att hänga med. Jag har emellertid börjat hitta tillbaka till mig själv så smått. Här är varför. Året som gick kommer här.
Årets...
...svartaste period var helt klart alla panik- och ångestattacker under årets första månader. Jag kunde inte ens åka buss utan att få ångest och vilja kasta mig ut. Men i april klarade jag att åka till Stockholm och tillbaka själv. Inte för att jag mådde bra, men det gick. Och numera bekommer det mig inte på samma sätt. Det är inte en del av min vardag. Jag låter det inte vara det.
...sötaste lilla varelse var min systerson. Jag blev moster redan 2008 men jag träffade inte lilla Isak förrän i mars förra året. Titta och smält.
...bästa spelning är svår att välja. Jag gick inte på något stort som jag gått och längtat efter så där, men jag såg många bra band både på Möllevångsfestivalen och Malmöfestivalen. Dessutom var jag på Maia Hirasawa och Laleh tilsammans med Carro och det var också fint. Måste jag välja en så blir det nog A Camp på Stortorget under Malmöfestivalen. Jag har lyssnat sönder deras första album och spenderade en del av förra året med deras andra. Jag älskar Nina Persson, för hennes röst, texter och hennes kickass-stil. Ja nu lät jag jävligt fjortis men det kändes som att det passade där. Jag Hjärta Nina.
...bästa nya bekantskaper är Lisa, Carro och Elin. Lisa som bodde i Lisas lägenhet, jobbade på samma jobb som Lisa och som kom in och lånade vår dammsugare, precis som Lisa. Förvirrande. Carro är Carros bästa kompis. Också förvirrande (men inte så farligt) att åka med två Carro till Kroatien, men kul. Elin är fin. Redan när hon hamnade framför mig i en toalettkö på en klubb i Malmö, vände sig om och bjöd mig på öl och insåg att hon ju kände Pontus och då var ju jag Viktoria och hur gick det med uppsatsskrivandet? Ja redan då fattade jag att det var en bra människa.
...kriminalitet är trefaldig. Två inbrott i våra källarförråd av samma två personer. Båda gångerna blev de påkomna och fick ingenting med sig. För ett par veckor sedan delade jag buss med dem. De hoppade på när jag var på väg hem från jobbet och hans och min blick möttes och ilska övergick i nervositet när han satte sig två säten bakom. Dagen innan hade min cykel blivit stulen, men återfunnen ett halvt dygn senare. Sådant som inte händer.
...bästa move var att jag återupptog sjungandet och äntligen anmälde mig till en danskurs. En liten kör blev det, en vokalensemble närmare bestämt. Och en liten jazzdanskurs. Med kören var det som att komma hem, och Lisa (en tredje Lisa) sa att jag var som gjord för att dansa.
...resor blev en tvättäkta solsemster till Kroatien, där jag i stundens hetta (ho ho) fick för mig att en mini-byxdress vore häftigt. Jag glömde visst bort att tio år senare också innebär tio kilo tyngre och förpassade därför snabbt detta plagg till "den där kassen med kläder från slutet av 90-talet som jag någon gång hoppas komma i igen". Den andra resan var både genomtänkt och ett spontant beslut. Vi hade pratat om att åka till Gotland, men bara i förbifarten sådär. Men så fick vi en ingivelse en dag, så vi packade bilen full, sprang in till Lisa (Lisa nummer två i sammanhanget) och bad henne vattna våra blommor och så körde vi upp till Pontus föräldrar. Efter ett par dagar där och efter bokningar och biljettköp och kartläsning körde vi ner till Oscarshamn och tog färjan över till Gotland. Det blev bad och snabbmat, raukar, återknutna vänskapsband och mycket mys.
...låtar är inte lika självklara som tidigare år. Jag tycker att nedladdning och Spotify förstör lite. Magin är borta liksom. Det finns inte längre något "åh det där skivsläppet gick jag och längtade efter" eller "den där cd:n har jag spelat om och om igen". Ska jag ändå säga de låtar som jag troligen kommer förknippa med 2009 är det nog den lille parveln Alexander Rybak - Fairytale, Mando Diao - Dance with Somebody, Fibes, oh Fibes! och Kim Wilde - Run to you, Jay-Z och Alicia Keys - Empire State of Mind, Rihanna - Russian Roulette, Muse - Uprising, hela Jenny Wilsons senaste album och definitivt Beyonce - Halo. Sedan så dök det upp en liten bubblare mot slutet av året, i formen av julmusik. Han heter Sufjan Stevens och är tydligen präst (eller pastor) i Brooklyn. Även då Pontus gick in i en skivbutik och frågade efter "Sladjan Surfer" och både jag och butiksägaren vek oss av skratt, hittade han rätt. Superdupermysig musik för de som gillar filmen Juno. Fråga mig inte varför jag gjorde den kopplingen, det kändes bara rätt.
...filmer är så svårt att komma ihåg i efterhand tycker jag, även om man tyckte de var underbara när man såg dem. Jag rekommenderar dock med glädje Where the Wild Things are. In the Loop var också bra, liksom Ghost Town. Gillar man Ricky Gervais bör man se den.
...serie är Rocky. Jag har inte gillat Rocky innan, tyckte den var för plottrig och för mycket text. Men har man väl plöjt igenom 6-7 album finns det ingen återvändo. Rocky, din bittra jävel, jag älskar dig.
...tv-serie är framför alla andra The Wire. Något av det bästa jag sett, alla kategorier. Hur man kan få en förkärlek för knarklangare och homosexuella gangsters som rånar knarkkungar med avsågat hagelgevär, det kan man bara förstå om man ser den. Gör det.
...kontaktknytare är förstås Facebook. "Ditt efternamn känner jag igen, jag tror jag jobbar med din morsa" och "du, vi är nog släkt, trevligt!" är exempel tagna ur verkligheten. Ja jisses Amalia.
...viktigaste händelser ska inte glömmas. Jag tog ju faktiskt examen i somras och det är väl inte så illa pinkat. Jag har dessutom fått löneökning på jobbet och det i samband med årsskiftet. Det är bra för självkänslan. Min morfar dog för några veckor sedan. Det är också viktigt, på ett annat sätt. Han var den sista av mina gamla släktingar, som jag har kontakt med i alla fall. Och det är märkligt.
...bästa fester var tre. Den första var när Pontus var bortrest och jag bjöd hit alla de bästa tjejerna jag vet. Vi åt pizza, drack öl, hade musiktävling och sedan festade vi. Den andra var vår julfest, som trots viss nervositet (vi hade bjudit 120 pers) blev sketabra. Mycket folk, mycket kul, nya ansikten, fest i två lägenheter och grannar som kom ner och var med. Den tredje var nyårsfesten. Den bästa jag varit på på många år! För det första var det skönt att inte vara den som handlade och lagade maten. Det var tre fyra personer där som ordnat allt det. Tio rätter fick vi, helt sjukt! Små fina rätter upplagda ömsom på tallrik, ömsom i glas. Grön ärtsoppa med champagne, räkcocktail, panna cotta, pilgrimsmussla, matvete med portabello-svamp, lax, sallader, kanderade popcorn, snittar, allt möjligt. Så jävla trevligt och fint. För det andra var det kul med nya ansikten och ett tolvslag som var allt annat än hysteriskt. Och så dansade vi till klockan var åtminstone fem. Och kolla här:
Nya jackor, nya färger, nya miner, nytt allt! Framsteg kallas det. Pontus säger att vi ska låta förra året vara vårt sämsta. Det tycker jag är bra. Att gå från bra till bättre. Jag har upptäckt att jag inte tycker det är så jävla spännande med klubbar och utgång längre. Jag har gjort det där nu, i mer än tio år. Jag hänger gärna med mina kompisar, men hellre genom matlagning och en öl än på en klubb där mina kompisar ändå blir uppraggade och där jag ändå vill gå hem klockan ett. Att dansa kommer jag dock aldrig att bli trött på och jag hoppas på en fortsättningskurs nu till våren.
Nyårslöftena för 2009 hölls. Jag ville blir gladare, piggare och umgås mer med mina vänner och det har jag gjort. Jag är gladare, piggare och mer självsäker. Sången och dansen och alla kompisar runtomkring mig gör att jag känner mig mer som mig själv igen. Ett löfte, eller en förhoppning kanske jag ska säga, inför 2010 är att gå ner i vikt. Inte för att någon annan tycker att jag borde det. Inte för att jag inte duger som jag är. Men det här är inte och kommer aldrig att bli jag. Jag känner inte igen mig själv och känner mig inte som jag. Jag har tappat hela min klädstil för jag kan inte använda sådana kläder som jag är van vid. Det är tråkigt. Så det är något jag ska försöka. Det kanske kan gå bättre den här gången, utan panikångest och andra hjärnspöken.
Jag kommer att reta mig, om några timmar, på alla de där viktiga grejerna som jag glömde skriva om. Men det här var mitt 2009. Nu ska jag och Pontus inleda 2010 med en promenad i solen ner till havet. Min kärlek och jag.
Årets...
...svartaste period var helt klart alla panik- och ångestattacker under årets första månader. Jag kunde inte ens åka buss utan att få ångest och vilja kasta mig ut. Men i april klarade jag att åka till Stockholm och tillbaka själv. Inte för att jag mådde bra, men det gick. Och numera bekommer det mig inte på samma sätt. Det är inte en del av min vardag. Jag låter det inte vara det.
...sötaste lilla varelse var min systerson. Jag blev moster redan 2008 men jag träffade inte lilla Isak förrän i mars förra året. Titta och smält.
...bästa spelning är svår att välja. Jag gick inte på något stort som jag gått och längtat efter så där, men jag såg många bra band både på Möllevångsfestivalen och Malmöfestivalen. Dessutom var jag på Maia Hirasawa och Laleh tilsammans med Carro och det var också fint. Måste jag välja en så blir det nog A Camp på Stortorget under Malmöfestivalen. Jag har lyssnat sönder deras första album och spenderade en del av förra året med deras andra. Jag älskar Nina Persson, för hennes röst, texter och hennes kickass-stil. Ja nu lät jag jävligt fjortis men det kändes som att det passade där. Jag Hjärta Nina.
...bästa nya bekantskaper är Lisa, Carro och Elin. Lisa som bodde i Lisas lägenhet, jobbade på samma jobb som Lisa och som kom in och lånade vår dammsugare, precis som Lisa. Förvirrande. Carro är Carros bästa kompis. Också förvirrande (men inte så farligt) att åka med två Carro till Kroatien, men kul. Elin är fin. Redan när hon hamnade framför mig i en toalettkö på en klubb i Malmö, vände sig om och bjöd mig på öl och insåg att hon ju kände Pontus och då var ju jag Viktoria och hur gick det med uppsatsskrivandet? Ja redan då fattade jag att det var en bra människa.
...kriminalitet är trefaldig. Två inbrott i våra källarförråd av samma två personer. Båda gångerna blev de påkomna och fick ingenting med sig. För ett par veckor sedan delade jag buss med dem. De hoppade på när jag var på väg hem från jobbet och hans och min blick möttes och ilska övergick i nervositet när han satte sig två säten bakom. Dagen innan hade min cykel blivit stulen, men återfunnen ett halvt dygn senare. Sådant som inte händer.
...bästa move var att jag återupptog sjungandet och äntligen anmälde mig till en danskurs. En liten kör blev det, en vokalensemble närmare bestämt. Och en liten jazzdanskurs. Med kören var det som att komma hem, och Lisa (en tredje Lisa) sa att jag var som gjord för att dansa.
...resor blev en tvättäkta solsemster till Kroatien, där jag i stundens hetta (ho ho) fick för mig att en mini-byxdress vore häftigt. Jag glömde visst bort att tio år senare också innebär tio kilo tyngre och förpassade därför snabbt detta plagg till "den där kassen med kläder från slutet av 90-talet som jag någon gång hoppas komma i igen". Den andra resan var både genomtänkt och ett spontant beslut. Vi hade pratat om att åka till Gotland, men bara i förbifarten sådär. Men så fick vi en ingivelse en dag, så vi packade bilen full, sprang in till Lisa (Lisa nummer två i sammanhanget) och bad henne vattna våra blommor och så körde vi upp till Pontus föräldrar. Efter ett par dagar där och efter bokningar och biljettköp och kartläsning körde vi ner till Oscarshamn och tog färjan över till Gotland. Det blev bad och snabbmat, raukar, återknutna vänskapsband och mycket mys.
...låtar är inte lika självklara som tidigare år. Jag tycker att nedladdning och Spotify förstör lite. Magin är borta liksom. Det finns inte längre något "åh det där skivsläppet gick jag och längtade efter" eller "den där cd:n har jag spelat om och om igen". Ska jag ändå säga de låtar som jag troligen kommer förknippa med 2009 är det nog den lille parveln Alexander Rybak - Fairytale, Mando Diao - Dance with Somebody, Fibes, oh Fibes! och Kim Wilde - Run to you, Jay-Z och Alicia Keys - Empire State of Mind, Rihanna - Russian Roulette, Muse - Uprising, hela Jenny Wilsons senaste album och definitivt Beyonce - Halo. Sedan så dök det upp en liten bubblare mot slutet av året, i formen av julmusik. Han heter Sufjan Stevens och är tydligen präst (eller pastor) i Brooklyn. Även då Pontus gick in i en skivbutik och frågade efter "Sladjan Surfer" och både jag och butiksägaren vek oss av skratt, hittade han rätt. Superdupermysig musik för de som gillar filmen Juno. Fråga mig inte varför jag gjorde den kopplingen, det kändes bara rätt.
...filmer är så svårt att komma ihåg i efterhand tycker jag, även om man tyckte de var underbara när man såg dem. Jag rekommenderar dock med glädje Where the Wild Things are. In the Loop var också bra, liksom Ghost Town. Gillar man Ricky Gervais bör man se den.
...serie är Rocky. Jag har inte gillat Rocky innan, tyckte den var för plottrig och för mycket text. Men har man väl plöjt igenom 6-7 album finns det ingen återvändo. Rocky, din bittra jävel, jag älskar dig.
...tv-serie är framför alla andra The Wire. Något av det bästa jag sett, alla kategorier. Hur man kan få en förkärlek för knarklangare och homosexuella gangsters som rånar knarkkungar med avsågat hagelgevär, det kan man bara förstå om man ser den. Gör det.
...kontaktknytare är förstås Facebook. "Ditt efternamn känner jag igen, jag tror jag jobbar med din morsa" och "du, vi är nog släkt, trevligt!" är exempel tagna ur verkligheten. Ja jisses Amalia.
...viktigaste händelser ska inte glömmas. Jag tog ju faktiskt examen i somras och det är väl inte så illa pinkat. Jag har dessutom fått löneökning på jobbet och det i samband med årsskiftet. Det är bra för självkänslan. Min morfar dog för några veckor sedan. Det är också viktigt, på ett annat sätt. Han var den sista av mina gamla släktingar, som jag har kontakt med i alla fall. Och det är märkligt.
...bästa fester var tre. Den första var när Pontus var bortrest och jag bjöd hit alla de bästa tjejerna jag vet. Vi åt pizza, drack öl, hade musiktävling och sedan festade vi. Den andra var vår julfest, som trots viss nervositet (vi hade bjudit 120 pers) blev sketabra. Mycket folk, mycket kul, nya ansikten, fest i två lägenheter och grannar som kom ner och var med. Den tredje var nyårsfesten. Den bästa jag varit på på många år! För det första var det skönt att inte vara den som handlade och lagade maten. Det var tre fyra personer där som ordnat allt det. Tio rätter fick vi, helt sjukt! Små fina rätter upplagda ömsom på tallrik, ömsom i glas. Grön ärtsoppa med champagne, räkcocktail, panna cotta, pilgrimsmussla, matvete med portabello-svamp, lax, sallader, kanderade popcorn, snittar, allt möjligt. Så jävla trevligt och fint. För det andra var det kul med nya ansikten och ett tolvslag som var allt annat än hysteriskt. Och så dansade vi till klockan var åtminstone fem. Och kolla här:
Nya jackor, nya färger, nya miner, nytt allt! Framsteg kallas det. Pontus säger att vi ska låta förra året vara vårt sämsta. Det tycker jag är bra. Att gå från bra till bättre. Jag har upptäckt att jag inte tycker det är så jävla spännande med klubbar och utgång längre. Jag har gjort det där nu, i mer än tio år. Jag hänger gärna med mina kompisar, men hellre genom matlagning och en öl än på en klubb där mina kompisar ändå blir uppraggade och där jag ändå vill gå hem klockan ett. Att dansa kommer jag dock aldrig att bli trött på och jag hoppas på en fortsättningskurs nu till våren.
Nyårslöftena för 2009 hölls. Jag ville blir gladare, piggare och umgås mer med mina vänner och det har jag gjort. Jag är gladare, piggare och mer självsäker. Sången och dansen och alla kompisar runtomkring mig gör att jag känner mig mer som mig själv igen. Ett löfte, eller en förhoppning kanske jag ska säga, inför 2010 är att gå ner i vikt. Inte för att någon annan tycker att jag borde det. Inte för att jag inte duger som jag är. Men det här är inte och kommer aldrig att bli jag. Jag känner inte igen mig själv och känner mig inte som jag. Jag har tappat hela min klädstil för jag kan inte använda sådana kläder som jag är van vid. Det är tråkigt. Så det är något jag ska försöka. Det kanske kan gå bättre den här gången, utan panikångest och andra hjärnspöken.
Jag kommer att reta mig, om några timmar, på alla de där viktiga grejerna som jag glömde skriva om. Men det här var mitt 2009. Nu ska jag och Pontus inleda 2010 med en promenad i solen ner till havet. Min kärlek och jag.
måndag 28 december 2009
Ingen förtjänar det mer
När du berättade att ni förlovat er, och jag tänkte att ingen förtjänar det mer än du. Men hur säger man en sådan sak? Jag sa grattis, det lät tomt. Jag vet alltför väl vad du gått igenom och vilken del jag ofrivilligt hade i det. Jag hatade dig ett tag för det och jag tror att du också hatade mig. Ingen av oss gillade de roller vi tilldelats och vi kunde inte slippa ifrån varandra heller. Till slut så flydde jag ändå; jag flyttade helt enkelt. Och vi pratade inte på flera år.
Slumpen korsade våra vägar. Och nu var du här igen. Med allt du någonsin förtjänat. Det lyste om dig och jag kände någon sorts tacksamhet. Det blir aldrig detsamma igen, på gott och ont. Jag tror inte jag blir bjuden på bröllopet. Men jag är så glad att du lever.
Slumpen korsade våra vägar. Och nu var du här igen. Med allt du någonsin förtjänat. Det lyste om dig och jag kände någon sorts tacksamhet. Det blir aldrig detsamma igen, på gott och ont. Jag tror inte jag blir bjuden på bröllopet. Men jag är så glad att du lever.
söndag 27 december 2009
Som på kondis
Men kolla då. Jag antar att den är menad för te, men till premiären blev det ändå kaffe. Så här fint dricker jag ur efter årets julskörd. Med en liten chokladpralin till blir det som att gå på kondis, på riktigt.
lördag 26 december 2009
Nu är glada julen slut slut slut
Och det är rätt skönt tycker jag. Efter att ha ätit julmat fem gånger den här veckan, vräkt i mig choklad, kakor, must och godis är jag smått lättad att julen är över för denna gång. Jag har alltid älskat julen, men ganska mycket av magin har försvunnit nu. Inte för att jag är vuxen, utan för att den blivit utspridd på flera dagar i sträck. Jag saknar att längta efter julafton. Nu är den dagen inte så speciell längre. Det blev julmat och julklappsöppning tisdag, onsdag, torsdag och fredag för min del. Frosseri är inte bra för själen tror jag. Det gjorde mig ont att få veta att en vän tvingats fira jul alldeles själv.
Idag njuter jag av min ensamhet. Pontus är hemma hos sin familj över julen och jag började med att sova ut - ordentligt. Sedan har jag rensat bort julklappspapper, glöggflaskor, kartonger och kakburkar och städat hela lägenheten. Mellan varven har jag tittat på Shrek, Harry Potter och årssammanfattningar på diverse kanaler. Mellandagarna är de bästa.
Har fått en halvt ny garderob i julklapp. Två klänningar, två koftor, två tröjor, en skjorta, ett par stövlar och en bh från Sonia Rykiel, skitsnygg. Glad blev jag. Dessutom en prenumeration på Bang, te, böcker och lite annat. Sådant som är bra för själen. Nästa jul är dessutom halva familjen tillbaka från resor och dylikt. En jul att se fram emot, en jul med tillökning i stort och smått.
Idag njuter jag av min ensamhet. Pontus är hemma hos sin familj över julen och jag började med att sova ut - ordentligt. Sedan har jag rensat bort julklappspapper, glöggflaskor, kartonger och kakburkar och städat hela lägenheten. Mellan varven har jag tittat på Shrek, Harry Potter och årssammanfattningar på diverse kanaler. Mellandagarna är de bästa.
Har fått en halvt ny garderob i julklapp. Två klänningar, två koftor, två tröjor, en skjorta, ett par stövlar och en bh från Sonia Rykiel, skitsnygg. Glad blev jag. Dessutom en prenumeration på Bang, te, böcker och lite annat. Sådant som är bra för själen. Nästa jul är dessutom halva familjen tillbaka från resor och dylikt. En jul att se fram emot, en jul med tillökning i stort och smått.
torsdag 10 december 2009
Jävla tjuvar
Jag blir vansinnig! Precis som i våras. Vet inte om jag skrev om det då, men vi hade inbrott i våra källarförråd i april. Pontus och jag skulle bara iväg och handla och såg en tjej i foajén som stod med en mobil i handen och vände sig bort när vi kom. Väl tillbaka från affären hade det varit inbrott och tjuven hade brutit upp fem förråd, däribland vårt. Han hade nästan fått med sig en av Pontus grejer då han blivit avbruten. Han hade då haft fräckheten att ställa sig bakom vår granne som kommit ner i källaren, frågat om det fanns någon tvättid och sedan pipit iväg illa kvickt. Den där tjejen hade ju stått och vaktat åt honom förstås.
Samma grej nu då. Pontus och jag gick ner för trekvart sedan för att gå till Konsum. I foajén stod en tjej på samma sätt, med en mobil i handen. Både jag och Pontus såg till att verkligen få ögonkontakt med henne och ordenligt säga hej. Väl utanför huset stannade jag kvar en liten bit bort och väntade medan Pontus sprang in för att kolla om det var någon i källaren. Det dröjde ganska länge, så jag gick tillbaka. Då stod tjejen och höll upp porten. Bakom henne stod Pontus och föreningens ordförande. Pontus ropar då över tjejens huvud att det varit inbrott och tjejen såg alldeles panikslagen ut. Jag gick in och såg till att hon hamnade utanför och att porten slog igen. Pontus och Björn gick ner i källaren igen och bad mig hålla utkik efter en kille i bara skjorta. Och mycket riktigt, kort därefter kom en kille in från ett annat håll med andan i halsen. Regnvåta jeans och i bara skjorta. Jag har aldrig sett honom innan och vet att han inte bor här. Den jäveln frågar mig då om "jag sett någon springa omkring i huset". "Jovars" sa jag, "vi letar efter någon just nu". Och han bara "eh, jag också min kompis ringde just och sa att det sprang omkring någon här". Jag bara tittade på honom. Jävla idiot. Sekunden efter sprang han ut genom porten.
Inte heller denna gång fick han med sig något, men fan vad förbannad jag blir! Grrr!
Samma grej nu då. Pontus och jag gick ner för trekvart sedan för att gå till Konsum. I foajén stod en tjej på samma sätt, med en mobil i handen. Både jag och Pontus såg till att verkligen få ögonkontakt med henne och ordenligt säga hej. Väl utanför huset stannade jag kvar en liten bit bort och väntade medan Pontus sprang in för att kolla om det var någon i källaren. Det dröjde ganska länge, så jag gick tillbaka. Då stod tjejen och höll upp porten. Bakom henne stod Pontus och föreningens ordförande. Pontus ropar då över tjejens huvud att det varit inbrott och tjejen såg alldeles panikslagen ut. Jag gick in och såg till att hon hamnade utanför och att porten slog igen. Pontus och Björn gick ner i källaren igen och bad mig hålla utkik efter en kille i bara skjorta. Och mycket riktigt, kort därefter kom en kille in från ett annat håll med andan i halsen. Regnvåta jeans och i bara skjorta. Jag har aldrig sett honom innan och vet att han inte bor här. Den jäveln frågar mig då om "jag sett någon springa omkring i huset". "Jovars" sa jag, "vi letar efter någon just nu". Och han bara "eh, jag också min kompis ringde just och sa att det sprang omkring någon här". Jag bara tittade på honom. Jävla idiot. Sekunden efter sprang han ut genom porten.
Inte heller denna gång fick han med sig något, men fan vad förbannad jag blir! Grrr!
onsdag 9 december 2009
Hur mycket porr konsumerar ni egentligen?
Vi såg en liten snutt av Förkväll igår, det där som fått så mycket kritik och som nu bytt programledare till Carin da Silva, Elisabeth Höglund och Yvonne Ryding. Annika Lantz var med igår och jag älskar henne. Yvonne Ryding satt alldeles spänd längst ut på soffkanten, framåtlutad. Och Elisabeth bara "du den där artikeln du skrev för Bang om den mansdominerade humorbranschen..." och Annika bara "Elisabeth har du läst artikeln?" och Elisabeth bara "eh nej" och Yvonne utbrister "inte jag heller!". Och så avslutningsvis "Annika du har ju skrivit en bok om intervjuteknik" och Annika bara "ha ha, nej det är inte jag det är en ANNAN Annika Lantz som skrivit den". Och där var den intervjun avslutad, med en Annika Lantz som flinande tittade ner i knäet på sig själv. Bra research, verkligen.
Det där med sexism. Det är ju knappast så att det är alltid solklara fall av förtryck och diskriminering. Aldrig att någon går fram och klämmer en på tuttarna (eller jo, men rent generellt, på jobbet och så där) och bara "bröl, din hora". Det är alltid lite diskret, så där så man nästan upptäcker det först i efterhand, när man fått en obehagskänsla och inte kunnat peka på varför. Som när en på jobbet mitt i ett samtal gick fram och smekte mig i nacken. Som om det vore ett lämpligt sätt att bete sig mot en kollega. Eller som idag, när jag träffade några av entreprenörskillarna i fikarummet. De där killarna som är skitschyssta och som jag alltid pratar med på lunchen. En av dem, som jag pratat med mest, sa en sådan jävla dum grej. Och naturligtvis var det menat som ett skämt, det är det ju alltid. Jag berättade att vi fått två nya medarbetare och att det eventuellt kommer ytterligare två om några veckor. En riktig tjej-maffia hade vi blivit, sa jag. Och så skrattade vi. Och så den här killen då, som började "oj oj oj, då kan man ju knappt sticka in huvudet till er nu när ni bara är tjejer, bah 'surr surr'" och "hur får ni någonting gjort?"
Och i bara farten så skrattar man ju. Vill höll ju på att skämta redan. Vi hade redan stått och skrattat en stund åt någonting annat. Jag fick ändå fram ett "du, hur tänkte du nu?" och fick medhåll av en av de andra killarna. Det är väl fan alltså. Som om jag skulle fråga dem hur mycket porrtidningar de konsumerar där ute i sin bod och sedan asgarva åt det.
Det där med sexism. Det är ju knappast så att det är alltid solklara fall av förtryck och diskriminering. Aldrig att någon går fram och klämmer en på tuttarna (eller jo, men rent generellt, på jobbet och så där) och bara "bröl, din hora". Det är alltid lite diskret, så där så man nästan upptäcker det först i efterhand, när man fått en obehagskänsla och inte kunnat peka på varför. Som när en på jobbet mitt i ett samtal gick fram och smekte mig i nacken. Som om det vore ett lämpligt sätt att bete sig mot en kollega. Eller som idag, när jag träffade några av entreprenörskillarna i fikarummet. De där killarna som är skitschyssta och som jag alltid pratar med på lunchen. En av dem, som jag pratat med mest, sa en sådan jävla dum grej. Och naturligtvis var det menat som ett skämt, det är det ju alltid. Jag berättade att vi fått två nya medarbetare och att det eventuellt kommer ytterligare två om några veckor. En riktig tjej-maffia hade vi blivit, sa jag. Och så skrattade vi. Och så den här killen då, som började "oj oj oj, då kan man ju knappt sticka in huvudet till er nu när ni bara är tjejer, bah 'surr surr'" och "hur får ni någonting gjort?"
Och i bara farten så skrattar man ju. Vill höll ju på att skämta redan. Vi hade redan stått och skrattat en stund åt någonting annat. Jag fick ändå fram ett "du, hur tänkte du nu?" och fick medhåll av en av de andra killarna. Det är väl fan alltså. Som om jag skulle fråga dem hur mycket porrtidningar de konsumerar där ute i sin bod och sedan asgarva åt det.
måndag 7 december 2009
Stämning
Inga begravningar under 2009, sa jag. Det klarade sig nästan.
Ikväll blev en fin kväll, ändå. De tyckte att jag sjöng för honom och det kändes fint. Och det var så många där.
Utan vänner och familj klarar man sig inte. Inte så bra i alla fall. Och så känns det bra att få lov att vara lättad också.
Ikväll blev en fin kväll, ändå. De tyckte att jag sjöng för honom och det kändes fint. Och det var så många där.
Utan vänner och familj klarar man sig inte. Inte så bra i alla fall. Och så känns det bra att få lov att vara lättad också.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
