Det är journalistik det

På Aftonbladet står, apropå svin-influensan, att läsa idag:

"WHO höjer risknivån. Fas 5 är näst högst på 6-gradig skala"

Näst högst, verkligen?

Hoppas på att vädret håller i sig

Åh, våren i Malmö alltså. Behöver jag säga mer? En dag som denna, när solen gassar, fåglarna kvittar, staden myllrar av liv och uteserveringarna och parkerna hägrar med glass, kalla drycker och grönt gräs att ligga på, då är det svårt att hålla sig inomhus. Ångest är vad det är.

Jag startade dagen med att ta en promenad med Lisa, så vid tio var jag tillbaka i lägenheten och redo för uppsatsskrivande. Så jag satte mig och skrev i några timmar tills jag kände att huvudet började värka och magen kurrade. Då ringde Peter, bara sådär. Han var i Malmö och hade just varit och klippt sig och så kom han på att han ville bjuda mig på sin traditionella valborgsgrillfest. Jag frågade honom om han var hungrig och det var han, så jag fick plötsligt en massa ny energi (och en ursäkt att gå ut) och cyklade iväg för att möta honom. Det blev en mättande lunch på Govindas och jag lapade upp all sol jag kunde få. Sedan passade jag på att införskaffa lite alkoholhaltig dryck till morgondagens festligheter och nu är jag hemma igen, glad över den välbehövliga pausen. Peter skulle äta glass med en vän, bara runt hörnet från mitt hus, och jag fick förstås följa med, men då skulle jag ha fått alldeles för dåligt samvete. Nu jävlar ska den här uppsatsen bli klar.

Så nu sitter jag framför datorn igen. Det är bara att hoppas på att vädret håller i sig även efter att uppsatsen är inlämnad och jag har några lediga dagar innan jag går upp till heltid på jobbet. Hoppas hoppas hoppas.

Du heter Gunnar va?

Jag är en jäkel på att sjunga fel i låttexter och inte ens reflektera över vad jag sjunger. Jag kanske inte gör det lika mycket längre, men jag har gått och funderat på det under den senaste veckan och försökt komma på var jag sjungit fel. Jag är en sådan där som alltid, tvångsmässigt, måste sjunga med i allt jag hör. Och kan man då inte låten riktigt så fyller man i lite där man kan och då blir det inte alltid rätt.

I klassikern Dancing Queen sjunger som de flesta vet Agneta och Frida
"You are the dancing queen, feel the beat from the tambourine, oh yeah
you can dance, you can jive, having the time of your life".
Jag sjunger (lika glatt varje gång eftersom jag gör det av bara farten) "you can dance, you can dive, having the time of your life"

I 90-talshiten I want it that way sjunger de fagra gossarna i Backstreet Boys den egentligen mycket enkla texten
"Tell me why, ain't nothin' but a heartache
Tell me why, ain't nothin' but a mistake
Tell me why, I never wanna hear you say
I want it that way"
Jag sjöng "Tell me why, ain't nothing but a party, tell me why, ain't nothing but a mistake..."

Någon som minns den fantastiska Regulate med Nate Dog & Warren G? En riktig bra låt som fortfarande funkar och som ger mig starka flashbacks till Lotties källare där vi hängde halva högstadiet. I sticket på den låten, alltså i slutet någonstans, sjunger Warren
"I laid all them busters down, I let my gat explode" medan jag ohämmat sjöng (och det har jag slutat med)
"I laid all them busters down, I let my dad explode"

Paul Simon sjunger så vackert om sin kärlek i America, där han far land och rike runt med henne i en Greyhound Bus och hittar på tokigheter för att fördriva tiden. Så blir han lite vemodig, betraktar henne och sjunger
"so I looked at the scenery, she read her magazine
and the moon rose over an open field"
varpå jag med darr på rösten saligt fyllde i
"so I looked at the signorine, she read her magazine". Ja det rimmar ju om inte annat.

En av David Bowies bästa låtar, i min smak, är Life on Mars. Och generellt så sjunger han för jävla otydligt så han får skylla sig själv när jag går och massakrerar hans låtar så här. För när han sjunger
"take a look at the lawman beating up the wrong guy" så sjunger jag
"take a look at the long man beating up the wrong guy" och får det liksom en helt annan mening.

Och så, som en grande finale, låten jag troligen spelat flest gånger och sjungit med i flest gånger, i festliga sammanhang då det är en massa människor som hör en. Det är ingen mindre än I want you back med Jackson 5.
Den riktiga texten går så här:
"When I had you to myself, I didn't want you around
Those pretty faces always made you stand out in a crowd
But someone picked you from the bunch, one glance was all it took
Now it's much too late for me to take a second look"

och jag då, som verkligen försökt höra vad den lille parveln Jacko sjöng när det begav sig, gav upp och sjöng såhär:
"When I had you to myself, I didn't want you around
Those pretty faces always seemed to stand out in a crowd
When someone kicked you from the punch and love was all it took
Now it's much to late for me to take a second look"

Så kan det gå. Det bjuder jag på, helt enkelt. Det är ju ändå jag som lyckats lägga
- Hej, du heter Gunnar va?
- Nej, Glenn
- Jaja, whatever, i alla fall...

Vem är Björn och vem är Benny?

Jag har haft en ABBA revival. Här sitter jag seriöst och lyssnar på ABBA på Spotify och liksom diggar med lite klämkäckt men fortfarande helt på allvar. Får en liten tår i ögat när jag lyssnar på When all is said and done om och om igen. Lite för att det är nostalgi från barndomen, då jag och min syster plöjde igenom alla mammas och pappas lp-skivor med ABBA, och lite är det för att den är så sorglig på något sätt. "Vi har levt vårt liv ihop och det var jättefint, men nu ska vi gå våra skilda vägar". Jag lyssnade ju inte direkt på texterna när jag var liten, men nu blir jag smått imponerad av Björn och Benny, som verkligen sprutade ut genomtänka och bra låtar i sann Beatles-anda. OJ, nu får jag lite rysningar. Angel Eyes, Soldiers, Head over Heels, så många man glömt...

"Were still striving for the sky
No taste for humble pie
Thanks for all your generous love and thanks for all the fun
Neither you nor I'm to blame when all is said and done

Its so strange when youre down and lying on the floor
How you rise, shake your head, get up and ask for more
Clear-headed and open-eyed
With nothing left untried
Standing calmly at the crossroads, no desire to run
There's no hurry any more when all is said and done"



(För sju år sedan var jag utklädd till en av de här personerna, i schlager-vagnen i Lundakarnevalen, och det var ingen mindre än han i den tjusiga frisyren uppe till höger. Det är Björn, för er som inte kan skilja på dem. Folk undrade om jag var någon från Star Wars)

Mannen bytte däck och hon lagade mat typ

Åhh...vad trött jag är. I hela kroppen. Inget fel med det, när man ska vara ledig i sex dagar. Och med ledig menar jag att jag ska göra den sista intervjun, transkribera den och en till, ha handledarmöte, skriva färdigt bakgrunden och metoden, undersöka tidigare forskning, träna, ha Pontus pappa på besök samt fira min svägerskas födelsedag. Idag har jag varit med projektgruppen (på jobbet) på besök hos företaget som tillhandahåller materialet till ett system vi håller på att byta ut. Mycket teknisk information så det gällde att vara fokuserad. Fick underbar mat till lunch och det var faktiskt riktigt trevligt, utöver att det var intressant. Ibland tycker jag det kan bli sådär krystat, en enda lång rad av dåliga skämt som alla inblandade skrattar artigt åt. Jobbhumor. Jag är trött i alla fall, det har varit en lång dag.

I bilen pratade vi om jämställdhet och miljö, jag och två av projektledarna. Jag får mer och mer bekräftat att jag är inne på rätt spår i min uppsats. Min hypotes, som jag formulerade för länge sedan, innan jag ens satt igång med uppsatsen, visar sig stämma gång på gång. Kanske gör jag det för enkelt för mig? Jag måste verkligen kontakta min handledare och prata om det med henne. Hon verkar cool.

Jag tänkte på en sak som Johan sa i bilen. Han berättade att medan hans fru skötte tvätten hemma, var det han som bytte däcken och klippte gräset. Lise sa då att hon själv bestämt sig för att aldrig låta det bli så, att hon ville ha ett jämställt förhållande. Men nu när hon var gift, ja då hade det blivit sådär i alla fall. Mannen bytte däck och hon lagade mat typ. Och då sa Johan att det betyder väl inte att det inte är jämställt, om man delar upp sysslorna mellan sig och gör det man kan/är bra på. Och till viss del är jag beredd att hålla med honom. Det är klart att det inte per automatik blir ojämställt för att mannen byter däck och kvinnan tvättar tvätten. Men samtidigt så kommer jag inte undan frågan VARFÖR det nästan uteslutande blir just den uppdelningen? I hur många familjer är det mannen som hämtar barnen och diskar disken medan kvinnan byter olja och lägger om taket? Inte så himla många, om man ska generalisera. Men om man då tänker på Johans fall. Han menade att sysslorna ändå inte var roliga utan sådant som måste göras, och då spelade det väl ingen roll om man gjorde det ena och slapp det andra.

Fast, att byta däck gör man två gånger om året och gräsklippning görs väl bara på sommarhalvåret. Däremot tvättar man kanske två gånger i månaden och oftare om man har barn, som Johan har. Då blir det ju att hon måste göra "sin" del av arbetet mycket oftare. Jag tänker också att det är många som inte lär sig att göra de där sakerna som normalt personer av det andra könet är bra på. Och då kommer man för det första aldrig veta om man tycker om det/är bra på det och man fortsätter dessutom att befästa könsroller. Det är ju inte sysslorna i sig som är relevanta utan vilka signaler det sänder ut, nämligen att män och kvinnor är så himla olika och att vi måste fortsätta framhålla könsroller. Det stör mig, helt enkelt. Hur många tjejer har inte sagt att "det där kan inte jag" om typiska killgrejer som de ALDRIG ENS PROVAT PÅ, och hur många män har inte sagt att "det där är kvinnogöra, det vill inte jag göra". Så blir tjejer coola om de kan köra racerbil/programmera videon/klippa gräset/använda en borrmaskin/koppla om sladdar medan killar är mesiga om de kan stryka tvätt/baka/sticka/vårda gamla släktingar/plantera blommor. Det känns så himla förlegat. Lika förlegat och irriterande som "alla tjejer/killar är så". Och för den delen - vad gör man om den andra personen försvinner? Nog för att det också är en generationsfråga, men jag har hört berättas om ganska många (män) som inte klarat sig själva när deras fruar rest bort/legat på sjukhus/avlidit. Nej, då har andra fått komma och laga mat och städa och så där, för att de inte haft en aning om hur man skulle göra. En kille som bodde på min korridor (som då var runt 30 år gammal) hade sin mamma och syster där ibland att städa åt honom. En av Pontus sköterskor lagar all mat åt sin man "för han kan inte själv" och jag vet flera som "överraskat" sina flickvänner/fruar med "tadaa, jag har städat! Snällt va?", som om det vore en tjänst, som om de HJÄLPT henne med "hennes" sysslor. Exakt just nu hörde jag från tv:n och Desperate Housewives: "It's easy to spot a woman who works outside the house. Just look for a woman who leaves her house every morning, feeling incredibly guilty".

Desperate Housewives är Desperate Housewives, jag vet det, och jag bor i Sverige, inte hyckleriets förlovade land USA. Men behöver jag säga mer?

Ord-stress

Den här stal jag från Jenny. Fasen, vad stressad jag blev!

40 words

Speedtest

Så att man inte missar något

Sicket tempo! Jobb och intervjuer och parkhäng och grill och matlagning och transkribering och tvätt och fester och skrivande och telefonsamtal och bakning och...snart är det nästa tåg till Lund, med en blomma och en diktafon, för sista intervjun med en av dem. Sedan matlagning och grill och tårt-ätande och mys med syskonbarnen. Sedan jobb i två eller tre dagar, jag vet inte än, och sedan sista intervjun och möte med handledaren. Våren i Malmö är att vilja hinna med ALLT och helst på samma gång, så att man inte missar något.

Ego boost

Ni minns kanske den där hemtentan som var så jobbig? Vi skulle fått resultatet igår kl 15 men vi hörde ingenting. Jag blev mer och mer säker på att jag inte hade klarat den, att jag skulle få sätta mig och skriva om den mitt i allt uppsatsarbete. I morse skrev jag till en av lärarna och frågade hur det gick med rättandet, och så efter lunch någon gång damp det här ner i inkorgen:

"Stort grattis!
Vi menar att du:
- på ett läsvärt och nyanserat sätt beskrivit de specificerade texterna och deras innehåll för oss. Du har på ett tolkande och samtidigt djuplodande sätt fångat in och hållit både dig och oss kvar i dessa texter.
- visar att du kan överföra en begreppsapparat till nya sammanhang och "spegla" egna erfarenheter med hjälp av dem, även om vi här ibland kände oss lite "snuvade på konfekten" eftersom du var lite kortfattad med egna erfarenheter - vi hade gärna läst mer!
- har en god förmåga att skriva både väl och välstrukturerat, en mycket bra egenskap hos en författare ur vårt läsarperspektiv."

Jag kom nyss hem från min kurator. Kanske för sista gången. Vi pratade om resan till Stockholm, om hur jobbig den var men samtidigt om det faktum att jag inte ens hade klarat av att åka för några månader sedan. Hon tror inte att jag behöver gå hos henne mer, även om hon sa att jag skulle ringa om jag behövde. Hon var så stolt över mig och mina framsteg.

Jag är också stolt.

En orgie i ätande

Nu var det ett tag sedan jag uppdaterade bloggen - ledsen för det, ni som läser. Det har varit fullt upp! Efter Stockholms-resan hann jag komma hem och jobba i två dagar, och sedan stuvade vi in oss i Forden och körde upp till Lidköping. Jag är inte lika spänd längre när jag kör bil, och jag tog första biten upp till Varberg. Helgen var underbar. Liksom i resten av Sverige (verkar det som) har vädret varit helt underbart och fantastiskt, precis det som alla frusna svenskar längtat efter. Vi bjöds på oändliga mängder god mat och sötsaker; hela helgen var en orgie i ätande. Inte mig emot, jag som gillar mat. Vi grillade, satt ute och åt och hann träffa både vänner och familj till Pontus. Igår, på påskdagen, skulle jag och Pontus ta en sväng inom hans farmor (efter tårt-ätandet hos hans mormor), men det var ingen farmor hemma. Så vi körde till Kinnekulle i stället, och ringlade oss genom smala grusiga vägar ner till Munkängarna. Det var länge sedan jag var ute i skogen. Det var fullt av Skilla och några gula blommor som inte var Vintergäck, marken var alldeles grön och solen värmde oss. Så här fint hade vi det:









Alldeles ömma i kroppen av allt körande kom vi hem igår kväll. Det är något visst med att komma hem till sin egen säng, hur bra man än haft det där man var. Speciellt jag som nu varit borta rätt mycket de senaste veckorna. Jag hade tidigare under veckan klottrat ner en intervjuguide, skaffat mig en diktafon och letat upp ett lämpligt test på internet för det jag vill mäta i min undersökning. Ja nu hoppade jag raskt över till min uppsats - som ni märker är jag lite smått splittrad (men alldeles lycklig ändå!). Bara det att jag var tvungen att ladda diktafonen, kolla att den fungerade ordentligt och finslipa intervjuguiden. Och till råga på att fungerade inte det test jag tidigare valt ut. Vid det här laget hade klockan hunnit bli halv elva på kvällen (och ni vet ju hur pigg man är när man rest en halv dag) och jag började bli smått förtvivlad. Min första intervju skulle alltså genomföras idag, på förmiddagen. Men naturligtvis löste sig allt. Diktafonen fungerade perfekt, jag renskrev frågorna ganska kvickt och Pontus hittade en bra sida åt mig där det aktuella testet fanns.

I morse vaknade vi glada och lyckliga - det känns nästan som att vi varit på sommarsemester! Jag tror också att Pontus är väldigt glad för att ha träffat sin familj, eftersom han inte har samma möjlighet att träffa dem ofta som jag har med min. Lite smått nervös satte jag mig sedan i bilen och körde till Lund för intervjun. Och det gick hur bra som helst (om än oroväckande fort) - hon var den perfekta intervjupersonen att börja med. Hon tyckte nämligen själv att det var jätteintressant och pratade på bra själv. Efter det var klart körde jag ut mot min barndomsby (och insåg att jag återigen glömt att ta med ljus till farmors grav) och hälsade på pappa och hans sambo. Jag blev nästan lite rörd. Pappa var så glad att se mig och han följde till och med ut på garageuppfarten och vinkade när jag körde iväg. Lilla pappa.

Nu känner jag mig lugn och glad. Första intervjun är avklarad och de andra fem är inbokade. Jag har fått tag på tre intervjupersoner som jag tror kommer ge en bra bredd på undersökningen. Jag har velat komma igång i flera veckor och haft känslan av att jag legat efter, men när jag tittar i min planering (som våra lärare så klokt bad oss att göra) så ligger jag precis rätt i tid. Och nu har jag kommit igång. Solen skiner och det gör mig så himla glad. Jag har fått lite färg och huden luktar så där som den kan göra på sommaren när man varit ute mycket. Dessutom har jag eventuellt fått svar på varför jag haft så mycket problem med viktnedgången (och nu räknar jag naturligtvis inte den oerhörda mängd socker som jag fått i mig den senaste veckan). Pappas sambo jobbar på Friskis och jag frågade henne om en sak som Carro hört, och då fick jag bekräftat detta: man ska träna lågintensivt och långa stunder om man vill gå ner i vikt, och varva detta med styrketräning. Jag som harvat på så mycket jag bara kunnat, tränat intensivt för att få upp flåset och UNDVIKIT styrkan. Spexigt. Nu ska jag prova hennes tips. Och en sak till. Jag som inte känt mig bekväm med att köra själv: idag körde jag till tre olika platser i Lund och tillbaka till Malmö igen. I en bil som man måste låsa upp via bakluckan, som har en lös bensintank och vars backspegel envisas med att trilla ner. Idag var den dessutom trögstartad.

Snuvad på konfekten

Ja, vad ska man säga om den här resan egentligen? Tågresorna var det minsta problemet. Det gick bra både på vägen upp och på vägen ner. Att jag sedan på plats hade två panikångestattacker, ett totalt havererat tarmsystem och var nästan konstant illamående och orolig, det kanske bara var en härlig bonus?

Jag fattar ingenting och jag är så jävla förbannad. Så jävla, jävla förbannad. Pratade med Lottie om det och hon tror att det kan vara så att jag just har fått kontroll över min situation här hemma, det vill säga att jag är bekväm i de flesta situationer, har kontroll och känner mig glad. Nu blev det lite för mycket på en gång, när det kom till en situation som rör sig utanför mina trygghetsramar. En tågresa jag oroat mig lite grann för, en stad där jag inte hittar och inte känner mig hemma, en massa möten med personer jag lovat att träffa och dessutom inget hem att återvända till där jag kunde vara ifred och lugna ner mig. Hon tog det med ro och trodde att det skulle gå mycket bättre nästa gång jag kom på besök.

Det låter rimligt alltihop och det kommer alldeles säkert att gå bättre nästa gång. Jag kan bara inte hjälpa att jag känner mig snuvad på konfekten. Jag har sett fram emot den här resan så himla mycket och var inte speciellt orolig (mer än för tågresan). Jag tyckte det skulle bli skitkul att återse gamla kompisar, fira min födelsedag och lära känna Stockholm lite bättre. Jag hade inte ens en tanke på att det kunde vara jobbigt när jag väl var där! Och det VAR kul också. Det VAR kul att återse de gamla kära kompisarna och det VAR kul att fira födelsedagen. Det var däremot inte kul att må jävligt illa och inte fatta varför. Fredagskvällen, som var min och Lotties enda kväll utan hennes pojkvän, ja då fick jag en panikattack och var tvungen att lägga mig ner under ett täcke för att sluta skaka. Så i stället för en after work med hennes kollegor blev det en hemmakväll. Vilket också är gött, om det är frivilligt. Lördagen på stan fick jag så småningom avbryta och satte mig förvirrad och ofokuserad på en tunnelbana och åkte hem, medan Lottie handlade det sista till kvällen. Kvällen blev dock bra, men magen var helt åt helvete dagen efter. Allt jag åt bara rann ur mig (jag kan bespara er detaljerna). Fikan med Bengan på eftermiddagen fick jag avbryta ganska tidigt, och han var gullig nog att ta notan så att jag kunde få försvinna därifrån. Tågresan ner till Malmö var inga problem (är inte det märkligt? Det ENDA jag oroat mig för var det enda som gick bra!). Magen var fortfarande inte bra på kvällen och jag frågade Jenny om jag kunde jobba på onsdag i stället för tisdag, vilket var lugnt.

Så idag är jag hemma. Jag förbereder för intervjuerna till uppsatsen, planerar och fixar. Och är ganska sur. Jag är trött på det här och var inte beredd på att behöva gå tillbaka till ruta ett. Nu är det kanske inte riktigt så illa, men jag är tjurig idag. Surar över saker som är helt irrelevanta och skyller saker på andra.

Vissa personer kommer aldrig försvinna ur ens liv

Så befinner jag mig i vår vackra huvudstad igen. Solen strömmar in genom Lotties balkongdörr som står på glänt och jag ska strax gå ner och handla lite. Lite senare ska jag möta en av min allra äldsta vänner och äta lunch med henne. För er som läste den gamla bloggen finns det ett inlägg som heter Lykke och jag. Det är hon.

Jag tog tåget upp hit, själv, igår. Ingen medicin att skydda sig med, inga telefonsamtal till alla jag känner för att distrahera tankarna. Det gick bra. Jag hade visserligen mått illa i tre dagar innan, men det försvann när jag väl kom iväg. Här uppe mötte Lottie mig på t-centralen och så stack vi hem till henne, där pojkvännen väntade. Efter en stark kopp kaffe gick vi och köpte indiskt som vi åt uppe i lägenheten, drack vin och snackade. Min mage var något orolig om man säger så - tre dagars illamående, ingen mat på hela dagen och så kaffe, indiskt och rödvin under loppet av ett par timmar. Let's just leave it at that.

Nu har jag fått en god natts sömn och är sprudlande glad över att vara hemifrån några dagar. Det gör inte saken sämre att det är ljuvligt vårväder även här och att min födelsedag stundar. Vi ska baka cupcakes, fixa snacks och annat kul och så kommer Niklas, Steffi, Phille, Petter, Therese, Sofia, Ann, Astrid, Tina och vem vet mer. En massa gamla goa kompisar som jag ALDRIG träffar nuförtiden. Och så ska jag träffa Bengan på söndag. Bengan som alla från högstadiet kommer ihåg som "kvitton! har ni några kvitton?!" och som har haft kräftskiva varje år sedan vi gick i åttan. ÅTTAN. Det är femton år det. Satan, vad roligt det ska bli att se honom.

Jag tackade förresten Lottie för att jag får bo här, genom att slå sönder en kopp och ett glas förut. Jag vet inte hur klantig man får bli innan folk har rätt att slå en på käften, men jag bara stod och stirrade på mina händer i total förvåning när det hade hänt. Jag tänkte bara vara snäll och diska upp det som fanns i köket, och så stod jag med en fin liten kopp (som hon garanterat fått av sin mormor som är död eller någonting) och helt plösligt gick handtaget av och jag for iväg med handen in i ett högt glas som stod framför mig. Ja, så gick det också sönder. Lotties pojkvän var kvar i lägenheten då och han sa att jag skulle skylla på honom. Mohahaha!

Nej, nu ska jag ut. Köpa lite frukt och juice och så där. Sedan träffa Lykke. Läs blogginlägget från gamla bloggen, så fattar ni. Vissa personer kommer aldrig försvinna helt ur ens liv, oavsett hur långt ifrån varandra man bor.

Fler fabulösa females

En vacker Beatles-cover, av en vacker tjej. Spelades flitigt i min mp3-spelare hösten -05, när jag bodde i Göteborg och mycket i livet kändes tungt.


Och så är jag tydligen svag för rödhåriga kvinnor vid pianon:




Och så till sist, en av de bästa låtar jag vet. Det är nästan obehagligt att en och samma människa kan vara så jäkla begåvad och vacker. Tyvärr var de flesta klipp usla, både ljud- och bildmässigt, och detta klipp med Santana gör dessvärre inte låten rättvisa. Om du inte hört den innan så spela den på Spotify (från The Miseducation of Lauryn Hill).