Snuvad på konfekten

Ja, vad ska man säga om den här resan egentligen? Tågresorna var det minsta problemet. Det gick bra både på vägen upp och på vägen ner. Att jag sedan på plats hade två panikångestattacker, ett totalt havererat tarmsystem och var nästan konstant illamående och orolig, det kanske bara var en härlig bonus?

Jag fattar ingenting och jag är så jävla förbannad. Så jävla, jävla förbannad. Pratade med Lottie om det och hon tror att det kan vara så att jag just har fått kontroll över min situation här hemma, det vill säga att jag är bekväm i de flesta situationer, har kontroll och känner mig glad. Nu blev det lite för mycket på en gång, när det kom till en situation som rör sig utanför mina trygghetsramar. En tågresa jag oroat mig lite grann för, en stad där jag inte hittar och inte känner mig hemma, en massa möten med personer jag lovat att träffa och dessutom inget hem att återvända till där jag kunde vara ifred och lugna ner mig. Hon tog det med ro och trodde att det skulle gå mycket bättre nästa gång jag kom på besök.

Det låter rimligt alltihop och det kommer alldeles säkert att gå bättre nästa gång. Jag kan bara inte hjälpa att jag känner mig snuvad på konfekten. Jag har sett fram emot den här resan så himla mycket och var inte speciellt orolig (mer än för tågresan). Jag tyckte det skulle bli skitkul att återse gamla kompisar, fira min födelsedag och lära känna Stockholm lite bättre. Jag hade inte ens en tanke på att det kunde vara jobbigt när jag väl var där! Och det VAR kul också. Det VAR kul att återse de gamla kära kompisarna och det VAR kul att fira födelsedagen. Det var däremot inte kul att må jävligt illa och inte fatta varför. Fredagskvällen, som var min och Lotties enda kväll utan hennes pojkvän, ja då fick jag en panikattack och var tvungen att lägga mig ner under ett täcke för att sluta skaka. Så i stället för en after work med hennes kollegor blev det en hemmakväll. Vilket också är gött, om det är frivilligt. Lördagen på stan fick jag så småningom avbryta och satte mig förvirrad och ofokuserad på en tunnelbana och åkte hem, medan Lottie handlade det sista till kvällen. Kvällen blev dock bra, men magen var helt åt helvete dagen efter. Allt jag åt bara rann ur mig (jag kan bespara er detaljerna). Fikan med Bengan på eftermiddagen fick jag avbryta ganska tidigt, och han var gullig nog att ta notan så att jag kunde få försvinna därifrån. Tågresan ner till Malmö var inga problem (är inte det märkligt? Det ENDA jag oroat mig för var det enda som gick bra!). Magen var fortfarande inte bra på kvällen och jag frågade Jenny om jag kunde jobba på onsdag i stället för tisdag, vilket var lugnt.

Så idag är jag hemma. Jag förbereder för intervjuerna till uppsatsen, planerar och fixar. Och är ganska sur. Jag är trött på det här och var inte beredd på att behöva gå tillbaka till ruta ett. Nu är det kanske inte riktigt så illa, men jag är tjurig idag. Surar över saker som är helt irrelevanta och skyller saker på andra.