Inte för de blödiga

Gråter för minsta lilla nuförtiden. Kolla liksom.

Damn woman!

Ellen Degeneres din underbara människa! SATAN! Precis så ska jag vara när jag är 50. Exakt så.

Vad är syftet?

Jag är ofta arg på morgnarna. Jag har inte riktigt räknat ut varför, förutom att det tydligen ligger i min natur. Men alltså, från det att jag cyklar ut genom dörren och tvingas möta alla jävla idioter till cyklister, till det att jag kommer in på mitt rum på jobbet, så är jag irriterad. Ofta i alla fall, inte alltid. Denna vecka har det till viss del också berott på pms och då är det inte så mycket att göra åt saken. Men jag kan gå och tänka på olika situationer som gör mig arg och så förfasas jag över det. Går och pratar för mig själv, muttrar och resonerar. Men varför? Vad fyller det för funktion?

En sak vet jag i alla fall. Jag uppfattar ändå mig själv som en uppriktig och i många fall rak person. Men jag har en tendens att gå och dra på saker. Tänka på det, vrida och vända på det, irriteras över det, begrunda det, försöka se min egen del i det, innan jag tar itu med det. Att "ta itu med det" innebär oftast att konfrontera någon. Och det blir svårare och svårare ju längre man väntar. Risken finns då alltid att man har förstorat problemet, och att vederbörande känner sig som en idiot för att man gått och irriterat sig på dem så länge. Där har jag kanske någonting. En ilska mot mig själv för alla saker jag inte tar itu med. Och i synnerhet där jag känt mig kränkt, utan att vederbörande har behövt stå till svars.

Jag är inte arg varenda morgon, men denna vecka har det känts så. Jag har även tagit vaccinet i veckan. I ösregn och storm stod vi ett antal hundra Möllan-bor och köade få att bli stuckna, och efter det har jag varit lite tröttare än vanligt. Gick efter halva danslektionen i torsdags och har ont i armen och huvudet. Mens också. Ibland hopar sig allting. Men storasyster har varit här och lyst upp. Har fått träffa syskonbarnen också och storebror och svägerskan. Jag kom bort lite från ämnet märker jag. Jag analyserar alltid mig själv och försöker jobba bort mindre trevliga sidor. Det här med ilska och irritation är någonting som hängt med hela livet. Mycket av det är arv, vilket blivit särskilt tydligt de senaste åren. Men mina syskon är inte som jag. Så det måste finnas en till variabel som jag inte blir klok på.

Jag grubblar vidare. Tills nästa gång: den här går jag omkring och nynnar på nuförtiden:

Jag älskar Mia och Klara

Fredag kväll och jag däckade på soffan bara för en stund sedan. Regnet har vräkt ner hela eftermiddagen och efter en blöt cykeltur hem mötte Pontus med te och mackor. Ett nytt avsnitt av The Wire och jag var toast, som man säger om man är a little international.

Ruskade liv i mig själv och har åtminstone tagit mig till datorn. Pontus kollar på bandy (en fredag kväll, jag vet, jag hade hellre skjutit mig själv i huvudet) och jag funderar på om jag orkar gå och lyssna på Hoffmaestro eller inte. Inte för att det är långt att gå, dyrt eller har en övervägande risk att bli tråkigt - det är bara det att vi har i stort sett aldrig en oplanerad, lugn kväll hemma tillsammans. Just nu förbiser jag det faktum att vi tysta sitter på varsitt håll med bandy och dator - vi är hemma SAMTIDIGT och har inga direkta planer. Popcorn och film lockar. Eller vuxenbus, som Gulletussan hade kunnat säga. Jag älskar Mia och Klara förresten. Så många fina uttryck jag fått av dem. "Brrrrrrrååååååååååååå!" "Har du barn?" "Viveca Andebratt heter jag" "Rrrrytmisk massage" bland många andra.

Det var en fin busschaufför jag åkte med hem från jobbet, i regnrusket. Han välkomnade oss in i värmen och gjorde så med alla resenärer. Sedan tog han micken och önskade oss en trevlig helg. Igår på dansen sa Lisa att jag gjorde de nya rörelserna vi fick lära oss så lätt och fint, att jag var gjord för dans. Då blev jag lite varm i hjärtat.

Precis vad barnen behöver

Vellinge kommun alltså. Så bottenlöst pinsamt. Ja STACKARS Hököpingsbor som tvingas ta emot hela TRETTIO barn från krigsdrabbade länder. "Vi känner oss otrygga" säger de stackars invånarna, som räds inför barnens stundande ankomst. Gud ja, jag förstår att ni är rädda; det är verkligen ER det är synd om. Troligen kommer barnen hit beväpnade. Redo att ta våra tjejer, våra jobb samt starta bråk i tid och otid. Sprida skräck bland de stackars Hököpingsborna. Ja USCH vad det är synd om er. Gamla slitna uttryck kommer upp till ytan, såsom

"Jag är inte rasist, men..."
"De får gärna komma hit, bara JAG slipper dem"
"Det vet man ju hur de är"

Så skyller man på brist på migrationsavtal. På att de stackars invånarna fick reda på det så sent. Som om det har någon tänkbar relevans. Det är bara ursäkter som stinker inskränkthet och okunskap. Vem vet vad dessa barn gått igenom? Från vilka länder de kommer, vad de utsatts för och om de har kvar någon familj i livet? De kommer ensamma hit, utan föräldrar och syskon, med en handfull andra barn i samma sits. Till ett land i fred, där de kan få leva i trygghet, långt från bomber, tortyr med mera. Eller? Senast i eftermiddags läste jag om hur Attendo tvingats skaffa "goda kontakter med myndigheter, både för vandrarhemmets och enskilda politikers säkerhet". Att det råder hätsk stämning i byn. Precis vad de här barnen behöver alltså.

Deras brott: de har ett epitet som vi tillskrivit dem, nämligen "flykting". Ja, jag hoppas att det råder bot och bättring på detta, och att barnen visar tacksamhet för att Vellinge kommun offrat sig och sina surt förvärvade slantar som de själva behöver så väl. Grattis Vellinge, härligt! Ni har väl förtjänat pris för årets mest trångsynta och hjärtlösa attityd.