Det här med dans

Jag har alltid tyckt om att dansa, men utöver några terminer med balettlektioner som liten palt har jag aldrig lärt mig något från grunden. Jag har tänkt på det några gånger, men som med mycket annat blir det aldrig av. Det hade varit skitkul att kunna salsa, house, modern dans eller något annat, men jag bänkar mig i stället framför de dansprogram som visas. Jag såg alla avsnitt av båda säsongerna av Floorfiller och nu följer jag So you think you can dance slaviskt. Med liv och lust hejar jag på dansarna och snyftar och snorar när de är duktiga. Titta bara här:



Och här:


Eller detta, hur sitter man still när man ser det här? Och hur fan gör man?


Och så till sist, dansen som ger mig hjärtflimmer bara av att titta, och som hade tagit livet av både mig och den partner som vågat sig på att dansa med mig:


Och det här är bara från de första två avsnitten. Kul för Pontus med andra ord, som hatar dansprogram.

De brukar ju bada tillsammans, har jag hört

Nu är den här, ledigheten. Jag hade jobbat in fyra timmar så jag kunde gå vid tolv idag. Förmiddagen gick snabbt då jag haft mycket att göra hela veckan, men jag hann med i stort sett allt jag behövde innan semestern. Strax innan tolv smet jag in på toaletten och bytte mina jeans till leggings och sedan hade jag tänkt sticka in huvudet till Johan, som jag jobbat mycket med, och lite obesvärat så där meddela att nu skulle jag till stranden (jag råkar nämligen veta att han inte går på semester än), men han var inte där. Så det blev inget skryt.

Så lämnade jag jobbet för att möta Pontus på ett av våra favoritställen, en italiensk restaurang, och åt lunch ute i solen. När vi var mätta och väldigt belåtna smet vi ner till stranden för ett dopp. Fuktiga och klibbiga av det tryckande vädret var det ljuvligt uppfriskande och den perfekta starten på sommarledigheten. När vi så hade fått nog av hormonstinna tonåringar som "knuffade i varandra och skrek jättehögt för att de blev låtsassura" cyklade vi hem genom sommar-kaos-Malmö. Folk överallt. Hetta. Fullt av trafik, och jag som har en cykel vars kedja hoppar av hela tiden.

Jag däckade när jag kom hem. Fullständigt. Kröp ner i sängen och försökte lösa lite korsord (mitt hemliga tantintresse) men somnade strax. Drömde att jag hindrade några killar från att stjäla en bil och var sedan rätt beredd på att få massor med spö. Sedermera föll en av dessa killar ner i ett hav fullt av krokodiler och vildsvin. De brukar ju bada tillsammans, har jag hört. Tja, somliga straffar Gud med detsamma, som man brukar säga, då killen blev uppäten ganska så omgående.

Jag saknar förresten min lillebror. Det är konstigt att det är sommar och han inte är här.

Frid och lycka

Näst sista dagen på jobbet. Utanför lyser solen från en blå himmel, och jag har jobbat in så många timmar att jag kan gå vid lunch i morgon. Det ska bli kanonväder och eftersom Pontus är ledig från och med i morgon, ska vi ses och äta lunch på ett av våra favoritställen. Ett bra sätt att inleda semestern, skulle jag vilja säga. I helgen ska vi fixa i ordning alla uppskjutna saker i lägenheten, kramas en massa och förhoppningsvis träffa storebror.

En hel veckas nedvarvning hägrar. Frid. Sedan bär det av till Kroatien med Carro och Carro. Till ett hus vid havet, till sol och bad och god mat. Sedan två veckors ledighet till, obestämda. Kanske blir det västkusten, kanske ett återbesök till Norrland, kanske en billig tripp någonstans med Pontus och troligen en väldig massa häng på Malmös stränder. Jag ska läsa. Och grilla. Och träffa människor jag tycker om.

Jag kan nästan inte tro det. Ledighet. Frid och lycka.

Minuterna sniglar sig fram

Måndag morgon. Det går långsamt. Jag är ensam idag, då två av mina kollegor är på semester och den tredje är sjuk. Ja alltså, jag är inte ensam på jobbet förstås, men ensam representant för vår lilla avdelning. En vecka kvar till den hägrande semestern. Eller, faktiskt så känns det inte jobbigt eller tråkigt att jobba. Nu på sommaren är folk glada, det är ljust och soligt när man stiger upp och man har många ljusa timmar kvar när man kommer hem på kvällen. Den värsta nyss-gått-upp-till-heltid-och-är-inte-van-koman har tonats ner och jag börjar piggna till. Men visst längtar jag ändå. Till fyra långa veckors ledighet, med sol och bad, hemmafix, grillning, festivaler, resor, återseende av gamla vänner och avslappning. För allt det där ska jag göra. Det finns några grejer till som jag skulle vilja hinna med men det får bli nästa sommar. Norrland till exempel. Pontus mamma är där och hon ringde mig igår när hon passerade Storuman. Farmor och farfars stad.

I lördags fyllde Pontus år. Jag uppvaktade med sång och presenter och kanske den godaste frukosten världen (eller vårt lilla universum i alla fall) skådat: blåbärsmuffins, amerikanska pannkakor med lönnsirap, färska jordgubbar, nybakta frallor, kaffe och två sorters juice från Brämhults. Det ni. På kvällen tittade vi in på ett 30-årskalas och sedan cyklade vi till havet. Ut på långa bryggan, där några tonårskillar snabbt kilade in i en vrå, med sina folköl illa gömda. Sedan runt till Västra Hamnen längs med vattnet och så en lyxig drink på Davishallstorg. En fin dag.

Igår tvättade jag den största tvättmängden vi någonsin lyckats samla på oss tror jag, samtidigt som jag lagade två och lade upp tre par jeans. Effektivitet var ordet. Något var jag ju tvungen att göra, och det vet alla tjejer som har det minsta fett på insidan av låren. Jag kan liksom inte springa och köpa nya jeans hela tiden. På kvällen två hemmagjorda pizzor och det var tänkt att dessa skulle förtäras framför ett avsnitt av De halvt dolda, som Pontus fått av mig i present. Dvd:n fungerade dock inte så det blev en riktigt usel brittisk övernaturlig serie i stället och sedan Blue Crush, med Kate Bosworth. En sådan kropp skulle man ha.

Minuterna sniglar sig fram idag. Det brukar gå fort men det är tyst och trist idag. Och för guds skull, kan inte någon skicka Emily Asserbäck till en talpedagog eller låta någon annan läsa upp nyheterna på P3?

Mer literal

Är det verkligen bara jag som tycker det här är humor?!