Kom tillbaks, denna världen var så underbar

För ett år sedan satt jag, stressad och illa till mods, i en bil på väg ner från västkusten. Jag hade varit på ett bröllop jag egentligen inte ville gå på och ville bara hem. Halvvägs ner till Malmö fick jag meddelandet. Att jag inte hann. Att hon hade somnat in. Förlåt mig, att jag inte var där.

Ikväll var jag där. Tände två ljus. Ett brann redan när vi kom.
Jag saknar dig så gränslöst.

Stanna här nu

Tiden springer ifrån mig. Dagarna och veckorna går för fort, jag hänger inte med! Oftast är det ett tecken på att jag har roligt, vilket givetvis är bra och eftersträvansvärt. Men varför kan jag då inte få hålla kvar vid det lite längre? Det är orättvist att tiden går långsamt när man har tråkigt och fort när man har kul. Tiden kan stanna här nu ett tag känner jag.

Att veta att allt är beständigt

Jag var i mitt barndomshus igår. Allt är tömt, så när som på lite blomkrukor, tomma byråer och flyttlådor. Träden med Katja-äpplen på framsidan hade växt sig stort, större än vad jag kom ihåg och det svarta staketet på baksidan var borttaget. Kanske plockades det bort för ett bra tag sedan, utan att jag märkt det när jag varit på besök.

Pappa hade kvar en låda med böcker och min gamla kista med dockor. Three Little Pigs, No school today, The teddybear picnic, Boken om morfar Prosten, Rut-Emma och andra, väl använda barnböcker. Doften av plast och gamla dockkläder var välbekant, såsom tygerna och dockornas utseende. Den där dockan jag hade, som kunde kissa, som Malin kladdade ner med en kulspetspenna när hon var arg på mig en gång. Och den där dockan som egentligen var hennes, som mamma hade gjort. Jag hade haft en likadan med annan hårfärg, som försvann när vi flyttade hem från Australien. Det var udda saker som slog mig, när jag gick runt i alla rum och vrår för att ta farväl. Jag visste precis var golvet skulle knaka i mitt gamla rum, framför fönstret. Mönstret på väggarna i duschen på övervåningen och toalettdörren som inte gick att låsa där. Min gamla Nirvana-plansch hängde fortfarande kvar i garderoben utanför mitt rum. Kaklet i mammas och pappas badrum, uterummet, stenläggningen på uppfarten. Dörren till tvättstugan, som var så svår att stänga innan den byttes ut. Jag minns ljudet av den gnisslande garageporten och den stora frysboxen i garaget. Det är visserligen inte så länge sedan, så det låter kanske löjligt att skriva så, att "jag minns", men det känns om om det är en evighet sedan. Det är i alla fall ett väldigt glapp mellan nu och då.

Det gjorde så himla ont. Där har jag bott. Där växte jag upp, började skolan och fick mitt eget rum efter att pappa byggt till två rum på övervåningen. Där tog jag också studenten och började jobba. Jag minns vad vi hade i varje kryputrymme, och vilka av dess luckor man kunde få upp utan nyckel. Färger och penslar i det i stora garderoben. Skridskor och vinterskor i det i lilla. I kryputymmena i vardagsrummet fanns det madrasser eller resväskor. Gamla böcker. Pinaler. Och våra gamla leksaker på det lilla loftet. Mina och Malins barbiedockor, böcker och lego. Johans dinosaurier. Jockes gamla Amiga. Jullådan. Där har jag firat nästan alla mina jular och många av mina somrar. Spelat spel med mina syskon, kastat boll, spelat fotboll, brännboll och kubb, ätit iskalla Ingrid Marie-äpplen, jagat hundar som jagat igelkottar. Där fick Lykke i halsen när hon kom och åt med vår familj, och mamma dunkade henne i ryggen så att hon blev alldeles förskräckt och där bankade pappa ner sina bestick i köksbordet en gång när han blev arg. De randiga besticken, som lämnade djupa spår i bordet. Där har vi levt, och nu gör vi det inte mer. Det finns inget att komma hem till mer, som är "hemma", som är välbekant, där man hittar överallt och där ens gamla prylar kan ligga. Nu har de första spekulanterna varit där och tittat. Jag vill inte att någon annan ska bo där.

Jag trodde inte att det skulle vara så svårt. Pappa och hans sambo har flyttat in i det nya huset, farmors gamla hus, bara några hundra meter bort. Allt är ombyggt. Det ger mig en viss lättnad, att någon är kvar i byn, att det fortfarande finns något att återvända till där. Men allt gammalt är borta. Farmor är borta. Inga mer kinamatskvällar på söndagarna hos henne. Jag får någon sorts orimlig trots, vill bli liten igen och få tillbaka allting. Familjen, mormor, farfar, farmor. Veta att allt är beständigt. Jag har så svårt att acceptera alla förändringar. Även om jag är otroligt lycklig, även om jag oftare än någonsin tänker att jag har det så jäkla bra, så längtar jag helt barnsligt tillbaka.

Allergisk? Jag?

Ända sedan jag var liten har jag varit allergisk mot myggbett. Somrarna i norrland kunde vara nog så jobbiga, med klibbiga myggstift, påbyltade kläder och gigantiskt uppsvullna bett. Jag minns att jag en gång fick ett bett på ovansidan av foten och på grund av det fick jag inte på mig min gympasko. Hur som helst verkar det ha tonats ner med åren. Det händer ibland att betten blir svullna men de är inte av samma kaliber som när jag var liten. Det verkar dock bero på vad det är för typ av mygg. Förra sommaren uppe i norrland till exempel (då jag visserligen åt antihistamin utifall att) och i Kroatien nu i sommar, blev betten relativt små och försvann rätt så fort. Så idag på vägen hem från jobbet blev jag stucken innan jag skulle hoppa på bussen. Det svullnade upp och blev varmt ganska fort. Och kolla nu. Det första fotot är taget tidigt ikväll (utsidan av vänster överarm):

Det andra är taget alldeles nyss. Jag har ökat kontrasten på båda bilderna för att det ska synas lite bättre. Det är inte så svullet på höjden, men jag skulle tippa på att det är ca 6 cm i diameter.

Varmt och alldeles hårt är det. Och kliar som sjutton. Pontus, som sällan blir biten och som får pyttesmå bett, hade fått tre stycken härom natten, som vi ifrågasatte om det ens var myggbett. De var stora, röda och knallhårda. Kanske har vi mördarmygg här nere i Skåne. Dags för en allergitablett kanske? Eller ska jag se hur stort det kan bli?

Pastan är lite väl överkokt

Första arbetsveckan efter semestern är avklarad. Den gick hur fort som helst. Jag gillar mitt jobb (även om jag inte alltid gillar att gå upp tidigt på morgonen, men jag föredrar det framför att komma hem sent) och jag har tagit tag i en massa gammalt som legat och skräpat i en evighet.

Däremot har jag en kollega som går mig på nerverna. Jag är inte säker på hur jag ska hantera det på bästa sätt, men jag har gått och tänkt på det länge och väl nu. Delvis beror min irritation på att hon klagar så mycket. Hon började i november förra året, och varenda dag sedan dess (varenda!) har hon sagt "gud vad den dagen går långsamt" eller "åh jag är så trött idag, vill bara gå hem" eller liknande. Det kan man ju känna då och då. Men varje dag? Och måste man säga det högt då? Dessutom är det alltid fel på vädret, andra arbetskamrater (inte så vanligt) eller på arbetsuppgifterna. Alltså, vårt arbete går ut på att rätta till fel och få bort gammal, inaktuell dokumentation. Men inte helt sällan säger hon saker som "gud vad det var mycket fel i den här pärmen" eller "nu har de gjort fel här igen". Ja? DET ÄR VÅRT JOBB ATT RÄTTA TILL SÅDANT. Utöver det kan det vara vad som helst. Skrivbordet är för högt, det blåste motvind till jobbet, det är för varmt/för kallt i rummet, bussen var sen osv. När vi var och åt en billig och helt fantastisk buffé häromdagen så sa hon "om man ska klaga på något, alltså om man MÅSTE, så är pastan lite väl överkokt". Gillar man inte jobbet, så får man väl leta efter ett nytt i stället för att gnälla hela jävla tiden. Alla har dåliga dagar, men de flesta har vett nog att lämna bekymmer hemma och ha en trevlig attityd på jobbet. Och kan man inte det så kan man säga att man har en dålig dag och på så sätt förklara för sina kollegor. Men att det ALLTID är fel på ALLTING?

Så till den andra orsaken, som troligen är personkemin helt enkelt. Vi är olika och jag har lite svårt för henne, även utan allt gnäll. Och jag tror att eftersom jag har lite svårt för henne, så reagerar jag starkare på hennes klagande (och tolkar säkert in mer än jag borde). Jag har helt enkelt lite svårt att prata med henne, för jag har känslan av att hon har ett väldigt kontrollbehov och ett starkt behov att ha rätt jämt. Man kan få sådana där småbarns-"joooooo, det är det visst det" till svar ibland (Hon sa t.o.m. emot en gång när jag sa att det hade regnat, alltså hon svarade "nej det har det inte alls det". Vem fan gör så?). Såklart att hon inte menar något illa. Men jag blir sjukt irriterad.

Jag har diskuterat ganska mycket med Pontus. Han tycker att jag ska vara ironisk tillbaka. Till exempel, när hon klagar på att det är en hel halvtimme kvar tills hon får gå hem så ska jag fråga henne om hon vet att folk svälter i världen. Lisa tyckte att jag skulle lägga in en ny tidning på hennes skrivbord varje vecka, såsom Greepeaces och Amnestys blad. Själv vet jag inte. Jag föredrar rak kommunikation och därför har jag inte diskuterat saken med någon på jobbet. Samtidigt är jag lite för eftertänksam och tänker att jag inte ska vara kvar på jobbet så länge till. Men va fan, jag har känt såhär i stort sett sedan hon började och vi har minst fyra månader kvar tillsammans. Jag vet inte hur jag ska säga det helt enkelt. Jag tror att hon är rätt så osäker och blyg (hon pratar inte med någon utöver oss i vår lilla grupp och mailar hellre kollegor än att ringa/gå och prata med dem). Och det lustiga är att när hon väl är på gott humör, då är hon så JÄKLA trevlig. En väldigt lustig dubbelhet.

Hon kanske är manodepressiv? Men ärligt talat, jag vet faktiskt inte.

Fastän hon är världsstjärna och allt

Det blev en tur ner till konserten med Johnossi, det strilande regnet till trots. Och igår en magisk spelning med A Camp. Satan, vad Nina Persson är cool. Och den gamle 90-talshjälten Niclas Frisk med på scenen gjorde det än mer speciellt och alldeles pirrigt i magen. Jag fick höra alla jag hoppades på: The Crowning, Golden teeth and silver medals, I can buy you, Stronger than Jesus och Song for the leftovers. Hade jag fått önska en till hade jag velat höra The bluest eyes in Texas. Man jag är så nöjd ändå. Den som hade Ninas sinne för stil kunde skatta sig lycklig. Och så gillar jag att man kan springa in i henne på H&M eller Möllan bara sådär, fastän hon är världsstjärna och allt. Suck ja.

P.S Under konserten vände jag mig till Pontus och viskade:
- Det där är Niclas Frisk!
- Ja, det är helt sjukt...
Han har en Göteborgare till far, det kanske förklarar saken. D.S.

Festival alltså

Jag har hittills sett El Perro del Mar, Embassy, Whoop Dee Doo och Bob Hund. Nu spelar Johnossi bara ett par hundra meter utanför mitt hus, men efter första dagen tillbaka på jobbet är jag trött och vill bara ligga inne och mysa. Är jag gammal och trist nu?

Nu har jag gjort det!

Jag ska börja dansa till hösten. Ja, det vill säga om några veckor. Jazzdans blev det. Jag och Clara. Dessutom har jag fått nys om en kör, där en gammal klasskompis sitter i styrelsen. Hon tyckte jag skulle börja. Kanske blir mina konturer lite skarpare den här hösten.

Så här förväntar jag mig kunna göra om tre månader:

Tillbaka till ett svalt Malmö

Hemma igen efter varm och avslappnande resa. Tillbaka till ett svalt och skönt Malmö, där regnet faller. Kroatien, eller närmare bestämt Pula, var vackert, livfullt, hett, grönt, blommande och spännande. Moderna byggnader varvades med uråldriga hus som såg ut att kunna rasa ihop vilket ögonblick som helst. Människorna var intressanta, så annorlunda mot oss. Varma, personliga. Högljudda. Carrovan (som jag kallar henne här, för att skilja henne från den andra Carro) har en gigantisk släkt. Vi träffade mostrar och morbröder, fastrar och farbröder, kusiner och kusinbarn, fruar, män, flickvänner, söner och döttrar och med de allra flesta fick jag och Carro vackert titta på, frågande, eller prata kroppsspråk. Till exempel kom Carrovans faster över en kväll när hon trodde att ingen var hemma. Carrovan och hennes föräldrar hade åkt till något som hette Valtora (skulle kunna stavas precis hur som helst) och kvar i huset var jag och Carro. Fastern hade gått dit i smyg, för att mata de inavlade katterna som strök runt huset, fast hon hade blivit ombedd att låta bli. Inte visste hon att jag och Carro satt där och spelade kort. Vi lyckades med hjälp av kroatiska, italienska, engelska, franska och en väldig massa gestiskulerade, kommunicera med henne. Hon kunde inte låta bli att mata den blinda katten, förklarade hon. Och så gillade hon inte att bada i havet. Det gjorde vi.

Dagarna var heta och spenderades vid det turkosa, salta adratiska vattnet. På stenar och klippor under brännande sol. Kvällarna var svala och vi promenerade i Pula, köpte en massa halsband och örhängen och kläder och åt glass. Glassen var alldeles gudomlig och verkade serveras i varje gathörn, jämte grillade majskolvar och souvenirer. I stora lådor låg den där, frestande med färsk frukt, chokladsås och andra godsaker, och vi var inte sena att smaka. De första dagarna var lite trevande, men vi kom bra överens alla tre. Jag känner ju egentligen bara Carro sedan innan. Carrovan har jag träffat tre, fyra gånger och man vet ju aldrig. Jag tycker att just resor sätter prov på hur man funkar tillsammans med andra människor, och har man otur går det inte alls. Men det gjorde det. Vi hade alla tre samma mål med resan och behövde aldrig tjafsa om vad vi skulle hitta på. Carrovans föräldrar, som vi bodde hos, tog emot oss med öppna armar. De bjöd på frukost, skjutsade än och och än dit och visade så gärna sin stad, med dess strandpromenader, hamnlägen och torg. Som tack köpte vi välbehövliga presenter och bjöd på middag.

Jag tycker att alla resor präglas av något. En stämning, en jargong eller vad man ska säga. Den här gången var det definitivt bristen på musik och alla de märkliga låtar som dök upp i våra huvuden därav. Det var alltifrån Samantha Fox's Touch me till självaste nationalsången. Det och alla felsägningar präglade den här resan. Som att Carrovan bad sin pappa pumpa upp Carros pung tills vi var tillbaka från stranden. Ja, hon syftade på Carros madrass, det fattar väl vem som helst.

Sista kvällen spenderades i Bale, eller Valle, beroende på om man stavar på kroatiska eller italienska (men det var ju så oerhört kul att det uttalades "balle"). Det var en by eller ort eller vad man ska kalla det, någon mil utanför Pula. Där var det jazzfestival och bland vindlande kullerstensgator, urgamla hus, sardinstånd, karuseller, människor och djur, hittade vi en fantastisk krog. Carrovans kusin Arsen, en bohem med vita kläder och stråhatt, tog oss med dit tillsammans med hans flickvän Tina, en av de vackraste människor jag sett. Stället var underbart. Trappor än hit och än dit, vinrankor, blommor, ett bord här, ett bord där, en hund, en spelman. Vi fick ett bord mitt framför en liten scen och bjöds ost och oliver, bröd och vin och fick njuta av dragspel, bas och trummor. Alla log. Det skålades överallt, på olika språk. Och vi bara myste och inandades doften av rök och basilika. Jag sa till Carro, att där ville jag ha min bröllopsfest. Arsen och Tina bjöd oss att segla med dem nästa sommar.

Väl hemma, trötta men belåtna, väntade Pontus vid flygplatsen. Han hade ringt min bror och bett om att få hämta oss i smyg, så när jag letade efter min storebrors ansikte stod där en glad Pontus i stället. Min kille. Min kärlek. Mitt gos. Nu är han sjuk. Några meter bort ligger han, insvept i sin morgonrock för att värma sig från febern. Det står en gryta med potatis- och purjolökssoppa på spisen och ciabatta i ugnen. Nu ska jag ta hand om honom lite.

Så här fint hade vi det:








Tänk liksom, att ha solrosor, hibiskus, vindruvor och fikonträd hemma i trädgården. Och så olivträd på baksidan. Det är rikedom det.