Mitt emellan: Tillbaka till ett svalt Malmö

Hemma igen efter varm och avslappnande resa. Tillbaka till ett svalt och skönt Malmö, där regnet faller. Kroatien, eller närmare bestämt Pula, var vackert, livfullt, hett, grönt, blommande och spännande. Moderna byggnader varvades med uråldriga hus som såg ut att kunna rasa ihop vilket ögonblick som helst. Människorna var intressanta, så annorlunda mot oss. Varma, personliga. Högljudda. Carrovan (som jag kallar henne här, för att skilja henne från den andra Carro) har en gigantisk släkt. Vi träffade mostrar och morbröder, fastrar och farbröder, kusiner och kusinbarn, fruar, män, flickvänner, söner och döttrar och med de allra flesta fick jag och Carro vackert titta på, frågande, eller prata kroppsspråk. Till exempel kom Carrovans faster över en kväll när hon trodde att ingen var hemma. Carrovan och hennes föräldrar hade åkt till något som hette Valtora (skulle kunna stavas precis hur som helst) och kvar i huset var jag och Carro. Fastern hade gått dit i smyg, för att mata de inavlade katterna som strök runt huset, fast hon hade blivit ombedd att låta bli. Inte visste hon att jag och Carro satt där och spelade kort. Vi lyckades med hjälp av kroatiska, italienska, engelska, franska och en väldig massa gestiskulerade, kommunicera med henne. Hon kunde inte låta bli att mata den blinda katten, förklarade hon. Och så gillade hon inte att bada i havet. Det gjorde vi.

Dagarna var heta och spenderades vid det turkosa, salta adratiska vattnet. På stenar och klippor under brännande sol. Kvällarna var svala och vi promenerade i Pula, köpte en massa halsband och örhängen och kläder och åt glass. Glassen var alldeles gudomlig och verkade serveras i varje gathörn, jämte grillade majskolvar och souvenirer. I stora lådor låg den där, frestande med färsk frukt, chokladsås och andra godsaker, och vi var inte sena att smaka. De första dagarna var lite trevande, men vi kom bra överens alla tre. Jag känner ju egentligen bara Carro sedan innan. Carrovan har jag träffat tre, fyra gånger och man vet ju aldrig. Jag tycker att just resor sätter prov på hur man funkar tillsammans med andra människor, och har man otur går det inte alls. Men det gjorde det. Vi hade alla tre samma mål med resan och behövde aldrig tjafsa om vad vi skulle hitta på. Carrovans föräldrar, som vi bodde hos, tog emot oss med öppna armar. De bjöd på frukost, skjutsade än och och än dit och visade så gärna sin stad, med dess strandpromenader, hamnlägen och torg. Som tack köpte vi välbehövliga presenter och bjöd på middag.

Jag tycker att alla resor präglas av något. En stämning, en jargong eller vad man ska säga. Den här gången var det definitivt bristen på musik och alla de märkliga låtar som dök upp i våra huvuden därav. Det var alltifrån Samantha Fox's Touch me till självaste nationalsången. Det och alla felsägningar präglade den här resan. Som att Carrovan bad sin pappa pumpa upp Carros pung tills vi var tillbaka från stranden. Ja, hon syftade på Carros madrass, det fattar väl vem som helst.

Sista kvällen spenderades i Bale, eller Valle, beroende på om man stavar på kroatiska eller italienska (men det var ju så oerhört kul att det uttalades "balle"). Det var en by eller ort eller vad man ska kalla det, någon mil utanför Pula. Där var det jazzfestival och bland vindlande kullerstensgator, urgamla hus, sardinstånd, karuseller, människor och djur, hittade vi en fantastisk krog. Carrovans kusin Arsen, en bohem med vita kläder och stråhatt, tog oss med dit tillsammans med hans flickvän Tina, en av de vackraste människor jag sett. Stället var underbart. Trappor än hit och än dit, vinrankor, blommor, ett bord här, ett bord där, en hund, en spelman. Vi fick ett bord mitt framför en liten scen och bjöds ost och oliver, bröd och vin och fick njuta av dragspel, bas och trummor. Alla log. Det skålades överallt, på olika språk. Och vi bara myste och inandades doften av rök och basilika. Jag sa till Carro, att där ville jag ha min bröllopsfest. Arsen och Tina bjöd oss att segla med dem nästa sommar.

Väl hemma, trötta men belåtna, väntade Pontus vid flygplatsen. Han hade ringt min bror och bett om att få hämta oss i smyg, så när jag letade efter min storebrors ansikte stod där en glad Pontus i stället. Min kille. Min kärlek. Mitt gos. Nu är han sjuk. Några meter bort ligger han, insvept i sin morgonrock för att värma sig från febern. Det står en gryta med potatis- och purjolökssoppa på spisen och ciabatta i ugnen. Nu ska jag ta hand om honom lite.

Så här fint hade vi det: