Vi kanske presterar i det tysta

Puh! Nu är tentan inlämnad och följd av en ganska så malplacerad föreläsning. Jag var så trött så jag knappt visste vad jag hette men jag följde ändå med ganska bra. Resultatet på tentan blev väl sådär, den var så mycket krångligare än jag föreställt mig. Som tur är, om man nu får vara sådan, så kände de andra i klassen likadant. Jag pratade med två kursare under tiden vi höll på att skriva, och båda var lika vilsna och frustrerade som jag. Runt midnatt (natten till idag) skickade en av dem en spotify-lista som gjorde susen, åtminstone fick den mig att färdigställa den svåraste frågan.

I skolan idag sa läraren att resultaten från vår klass höll mycket högre standard än tidigare hos klasser och att våra handledare är jättepeppade nu inför uppsatsarbetet. Hon är inte den första läraren som säger det, och det skriver jag inte för att skryta. Jag är mer förvånad än någonting annat, för det är många som droppat av från vår klass och jag kan inte påstå att det är någon vidare glöd och diskussionslust under föreläsningarna. Vi kanske presterar i det tysta helt enkelt. Av gammal vana tänkte jag "men det gäller ju inte mig" när läraren sa det där idag, men sedan fick jag rätta mig själv. Det är väl klart att det gäller mig också! Jag har faktiskt klarat alla tentor, uppsatser, projekt och rapporter på första försöket och inte sällan med riktigt bra resultat. Nu har jag lämnat in den allra sista tentan. Kanske i livet, för som det ser ut för närvarande så kommer jag inte att läsa vidare efter min examen till sommaren. Det finns dock ett väldigt spännande masters-program som jag väldigt gärna skulle vilja läsa, men det blir hur som helst inte nu.

Vad som blir nu, precis nu, det är faktiskt soffan. Jag är så himla trött, i huvudet och i kroppen.

Lycka

Det har varit en lång dag. Stressigt, mycket att hinna med. Var i Lund och sa hejdå till syster som åker hem till Staterna igen. Jag hatar att säga hejdå och blev ledsen och grät på tåget hem till Malmö. Var tvungen att sätta mig med hemtentan men jag tror banne mig att jag börjar få ordning på den. Jag fick en spellista av en klasskompis och jag tror att den fick mig i harmoni helt enkelt. Har jätteont i ryggen. Har säkert spänt mig pga att jag haft mycket att göra hela veckan och av att Pontus varit borta. Det blir liksom lite ensamt, även om jag träffat en massa folk ändå. Nu får jag gå och lägga mig. I sängen väntar en varm och gosig Pontus, som redan somnat för länge sedan. Det är lycka det. En som håller om en när man gråter, som masserar ens onda axlar, som bara ler för att han är glad att se mig och som värmt upp sängen när man, trött och stel i kroppen, ska krypa ner där.

Faan säger jag bara

Jag hatar den här hemtentan. HATAR DEN. Jag som trodde att jag skulle skriva ihop den lite snabbt onsdag till fredag, sitter fortfarande här, en sen lördag eftermiddag och försöker klura ut den sista frågan. För att citera Lisa: faan, säger jag bara.

Go fug yourself igen

Alltså, Go fug yourself är det bästa jag varit med om på länge! Sitter nästan varje kväll en stund, kikar runt och skrattar högt. Så grymt roliga tjejer som gör den här bloggen. Det här är bara ett litet urval av kategorierna på deras inlägg:

Tanorexia
WTF
Carbs are your friends
Scrolldown Fug
Not a skirt
Mondo cleavage
Look into pants
Pelvis alert

Eller vad sägs om titlar som

One step forward, two fugs back
Spotted: Little Fug (för er Gossip Girl-fans)
Jennifer Fug Hewitt, Mary Fug Olsen, Thandie Fugton etc

För er som inte pallat följa länken: Fug står för Fantastically Ugly, eller som de själva skriver:

"Fug" comes from "fugly," which is a contraction of "fantastically ugly" (or an f-word more prurient, if you like, but we are clean and delightful young ladies who don't engage in that kind of filth, dammit)

och det är två tjejer som driver den här bloggen på heltid. De hittar bilder på kändisars ibland väldigt konstiga utstyrslar, och kommenterar dem väldigt roligt. Totalt beroendeframkallande!

Allt för att slippa skriva hemtenta

Det är sen torsdagskväll och regnet smattrar mjukt mot mina fönster nu. Tidigare har det både blåst och snöat, vilket gav mig lite ångest. Jag vet att jag av alla människor kanske inte borde missbruka det ordet, men ni förstår vad jag menar? Jag vill ju ha vår! Jag vill inte använda min vinterkappa mer!

Har just kommit hem från Lund och är iskall om tårna. Av Pontus mamma fick jag en prenumeration på Elle, och av Elle fick jag en inbjudan till VIP-kväll på Top Shop, med ny kollektion och 20 % rabatt på allt. Carro hängde på, och vi kröp genom bakluckan in i vår kära gamla Ford och for genom pissevädret till Lund. Jag får alltid lite små-ångest (nu i ordets rätta bemärkelse) när jag ska köra bil. Vet inte riktigt varför, för jag kör lika bra som någon annan. Det var lite skakigt i början men sedan var det ju lugnt. Jag har en känsla av att jag plötsligt ska glömma hur man kör, eller tappa kontrollen på något sätt, fattar ni? Det är tydligen vanligt hos folk som har tendenser till panikångest. Vad gäller hela den biten mår jag så OTROLIGT mycket bättre. Det var längesedan jag fick panikkänslor, och jag har inte haft några problem med att åka buss som tidigare. Nu går jag till och med in och sätter mig där det är mest folk, så att jag ska vara "inklämd" och ändå känna att jag inte får panik av det. Det har gått bra. Nästa vecka åker jag till Stockholm, och det känns hur lugnt som helst. Jag är beredd på att det kan komma oroskänslor eller möjligtvis illamående, men det skrämmer mig inte. Jag vet nu att det inte är farligt och att jag själv kan få det att gå över. Jag utmanar mig själv hela tiden. Som idag, när jag försökte komma på all världens ursäkter för att slippa köra bil till Lund, men gjorde det ändå. Och jag blir starkare för varje gång som jag klarar av att genomföra något som jag är rädd för att göra. Jag känner mig inte lika begränsad som förut.

Mycket har jag att tacka alla runtomkring mig som lyssnat, läst bloggen, stöttat och älskat mig precis så som jag är. Men mest har jag mig själv att tacka. När jag väl fattade att jag inte kunde låtsas att jag inte mådde bra, och att det bara var jag själv som kunde få ordning på det, då gjorde jag det. Jag ryckte upp mig helt enkelt. Och det är jag stolt över.

Vi åkte en sväng inom min storebror innan vi åkte tillbaka till Malmö. Jag får sådan kraft av att träffa min familj. Mina syskon och mina underbara syskonbarn, de får mig att känna mig trygg och glad. Både mamma och pappa reser i väg nu i dagarna, lillebror är på andra sidan jordklotet och storasyster åker snart hem till staterna. Det är jag och storebror (råkade först skriva störebror, ha ha) som håller ställningarna här tydligen. Nu värker det i min rygg, vilket det gjort hela veckan. Jag tror att jag sover konstigt utan Pontus helt enkelt. Tur att han kommer hem snart. Nu blir det mjukisbyxor och te för min del - allt för att slippa skriva klart hemtentan...

Olle är fin

Alltså, Fråga Olle är bara så jävla pinsamt.

"Vem av gästerna brukar åka på knull-weekend och vem demonstrerar en sjukt skön orgasm?" Vem i helvete vill veta det undrar jag?

Jag kommer ihåg att jag tyckte det var roligt och underhållande för sådär en tio år sedan när jag såg det första gången, men snälla lägg ner nu. Martin är pinsam. Gästerna är pinsamma. Den enda som inte är pinsam, det är Olle. Olle är fin.

Hon slutade aldrig att fråga

Det är våffeldagen idag. Den första våffeldagen utan min farmor. Hon ville alltid att vi skulle komma hem till henne och äta våfflor den här dagen, och ibland gjorde vi det. Hon satt på sin gröna pall, som hon alltid haft, vid köksbänken och hällde upp våffelsmet med en stor slev, och vi andra åt dem med socker eller grädde och sylt till. Det blev alltid över, för vi orkade aldrig så många som vi trodde att vi skulle. De senaste åren har det inte blivit våfflor hos farmor. Men hon slutade aldrig att fråga.

Du var ju på väg!

Vintern kom visst tillbaka en sväng, för sista gången hoppas jag. Tur att jag tittade ut och såg de frostiga bilarna innan jag gick ut i morse, så att jag tog vinterkappan i stället för min nya, urtjusiga vårjacka. Ja, jag har faktiskt hittat en, tro det eller ej. En som inte är "svart, praktisk och passar till allt = supertråkig" som det alltid annars slutar med att jag skaffar mig. Jag var på en riktig shopping spree förra veckan och skaffade jackan, nya jeans (jag måste ju ha ett par som inte är trasiga!) och nya bh:ar. Om viktnedgången fortsätter gå i den här takten så kommer jag ha nått dit jag vill om sisådär femton år, så jag bestämde mig för att skaffa kläder som jag känner mig fin i. Och Carro var inte sen att peppa mig för mina val och säga att jag såg smalare ut. Tack Carro.

Alltså, jag har blivit så otroligt fumlig! Eller, jag har vissa perioder när jag är helt ofattbart klantig, som nu då uppenbarligen. Sedan i lördags har jag: potatisskalat mig själv i pekfingernageln, skurit mig på papper (händer hela tiden på jobbet), stuckit hål på tummen på en tejphållare(!) och rivit av halva ringfingernageln på en dragkedja. Förutom allt jag tappar, bara så där. Märkligt. Men det är väl så när man har mycket i huvudet. Tur egentligen att Pontus är borta just den här veckan. Jobb, synopsismöte och hemtenta. Jobbet är avklarat för veckan och mötet är i morgon. Jag ska förbereda mig lite för det ikväll och tack och lov fick jag den första tiden på dagen, så jag har från lunch på mig sedan, att skriva hemtentan. Tittade igenom frågorna igår och det är hur lugnt som helst.

Kom tillbaka, vår, du var ju på väg!

Ingen identitetskris

Jag tar en minut från jobbet och slänger in en smått skamsen rad: jag är naturligtvis gräsänka, inte gräsänkling. Jag har alltså inte fått en släng av en sexuell identitetskris om någon trodde det.

Man blir varm bara av att se på honom

Oj...det blev nog lite för mycket rödvin igår. Jag var bjuden på födelsedagsfest men jag var inte alls på det humöret. Carro kom hit och så gjorde vi sushi, drack vin och tittade på Robinson i stället. Erik, Therese och Lisa kom också över så småningom och vi åt en massa snacks och lyssnade på musik. En ny favorit är Passion Pit, som jag upptäckte nu i veckan. Lyssna här:



Storasyster kom hit idag med bebisen. Underbara lilla gosunge, man blir liksom alldeles varm och matt bara av att se på honom. Lika glad som både sin mamma och pappa och hur snäll som helst. Inte ens ett litet pip trots att han var förkyld. Både han och syster var förkylda och det är Pontus också, så jag kan ju gissa vad jag kan vänta mig nu framöver. Men det gör inget. Bara jag slipper det när jag åker till Stockholm. Jag kommer förresten att fira min födelsedag där, vilket ska bli jättekul eftersom jag träffar de kompisarna som bor där ganska sällan. Dock missar jag hela TVÅ nu-reser-vi-till-afrika-och-vill-säga-hejdå-fester, samt en hel drös med andra händelser JUST den helgen. Men man kan inte få allt.

Jag har just suttit och knåpat ihop en liten handlingsplan för ett nytt uppdrag jag fått på jobbet. Egentligen vill jag bara ligga i soffan med mjukisbyxor och någon film, så jag är glad att jag tog tag i planeringen och verkligen gjorde den nu. Nu är den gjord, och jag kan bara slappa resten av kvällen. Gräsänkling är jag också. Pontus ska på kurs i en vecka och stack för drygt två timmar sedan. Jag BOR med honom och jag tycker om att vara själv, men jag saknar honom redan! Det är kärlek.

Min nya besatthet

Jag vill tipsa om gofugyourself, min nya besatthet. Vad är det som är så roligt med att häckla kända personer? Speciellt när det görs av jävlig smarta och snabbkäftade tjejer, som här. Jag bläddrar igenom när jag får några minuter över.

Den här låten kan jag inte få ur hjärnan idag. Vaknade med den i huvudet och har nynnat på den hela dagen. Det bästa hon gjort på ganska länge, tycker jag.

Jag förtjänar en kväll i soffan

Gissa hur mycket jag hunnit med idag! Steg upp ottan, cyklade bort till Erikslust, tog bussen till jobbet, jobbade till lunch, stack hem, lagade mat och hetsåt framför Ellen (jag älskar Ellen), skrev färdigt mitt synopsis, lämnade in den tio minuter innan deadline varpå jag kastade på mig träningskläderna och sprang bort till Friskis, spelade fyra matcher (och vann tre, mohaha) mot Lisa och avslutade med några km på crosstrainern. Just nu sitter jag lite darrhänt och försöker sluta svettas.

Satan, vad jag förtjänar en kväll i soffan. Mjukisbyxor, te, Grey's Anatomy och nya Lisa.

Vi kryper in genom bakluckan

Tack, ni som kommenterat. Det hjälper, de stunder när man inte orkar vara positiv.

Idag var en bra dag. Jag började med att gå och flytta på vår bil. Nu har några ungjävlar försökt bryta upp bilen även på passagerarsidan så nu kan vi inte låsa upp över huvud taget, så vad gör vi då? Jo, vi kryper in genom bakluckan. Lagom förnedrande och inte alls tidsödande eller besvärligt. Man skulle vilja ta dem på bar gärning.

Efter det var jag hos min kurator som jag inte träffat på ett par månader. Hon trodde inte sina öron, vilka framsteg jag har gjort. Vi kom överens om ett sista besök i april, efter mitt kraftprov. Då ska jag åka till Stockholm och tillbaka, själv. Instängd i ganska många timmar alltså. Men det känns trots allt ganska lugnt. Annars hade jag inte åkt.

Full av energi gick jag sedan direkt till gymmet. Idag bara ökade jag motståndet på crosstrainern och körde på allt vad jag orkade. Sådan skillnad mot förra veckan, när jag inte orkade någonting i princip. Hela eftermiddagen har jag sedan ägnat åt mitt synopsis. Just nu försöker jag egentligen mest slippa undan, för det börjar gå ganska trögt. Jag är dock uppe i det antal sidor som jag måste ha, men det känns inte så genomtänkt. Eller, ska jag säga, jag kan av någon anledning inte formulera det jag vill. Det ska bli skönt när det är inlämnat och jag kan komma igång på riktigt.

En liten sång för att pigga upp, som åtminstone får mig att skratta elakt:

Kan man bli finare än så?

Här sitter jag och myser i min nya klänning. Köpte två likadana i olika färger och en top idag, för mitt presentkort jag fick av jobbet i julas. Så himla fin dag. Det är milt i luften och hela Malmö var ute och promenerade. Igår kväll åkte jag till Lund för att träffa syskonen, äta lite, spela spel och pussas och kramas med mina syskonbarn. Efter det en sväng inom nya Lisa, som bor i grann-Lisas lägenhet medan hon är borta, och sedan ut för att träffa tjejgänget från skolan. Dansade ett par timmar men musiken var så enformig och jag var trött så jag pinnade hemåt igen. Såg att det lyste på tredje våningen där Lisa bor så jag kilade upp till henne och hittade en hel hög med folk fortfarande kvar i köket. Så hände det sig att jag, Lisa och Julia satt och pratade till halv fem.

Efter en skön sovmorgon bjöd vi in Lisa på frukost och strosade sedan genom stan bort till lokalen där vår kompis Jojje jade sin vernissage. Jag lämnade Pontus där efter en stund och spankulerade omkring lite själv. Det var så himla skönt att kunna gå med jackan öppen och slippa mössa och vantar. Jag gick inom en helt fantastisk butik, som var liten som en garderob men som jag kunde spenderat många timmar i. Kolla här bara:

Och här:

Och här:

Och här:

Jag bara smälte och ville köpa allting och bara för det blev det inget alls. Efter min sköna promenad köpte jag lite thai-mat och slappade framför tv:n med. För en stund sedan knackade det på dörren och där stod helt oväntat Nina. Med äppelpaj, vaniljsås och vin från middagen igår som jag inte kunde vara med på.

Kan man bli finare än så?

Jag hade egentligen tänkt skriva på mitt synopsis, men jag vill bara mysa. Pontus är på väg hem från kolonilotten och jag tror att det kan bli lite kaffe och paj för oss två. Och lite kramar och filtar och kanske någon skön film. Sedan fest hos Carro.

Fredagsbön

Hemma igen efter ytterligare ett svettigt pass på gymmet. Orkade mycket mer idag och tog ut mig. Sitter och varvar ner och Pontus kom just in med en hallon- och banansmoothie till mig. Jag känner att jag skulle vilja ha lite tips eller stöd från någon som också försöker komma i form och allt det där. Inte för att jag tänker ge upp, men det börjar kännas rätt ordentligt motigt och ibland har jag nästan lust att skita i alltihop. Jag har nu hållit på i fem veckor. Tränat tre gånger i veckan, rört på mig nästan varje dag utöver det, minskat matintaget till ungefär hälften, tagit bort en massa kolhydrater, undvikit godis, läsk osv och ökat mängden frukt och grönsaker. Jag har ännu inte gått ner någonting, och jag har inte minskat i omfång på något sätt. Det vet jag för jag mätte mig med ett måttband häromdagen. Ytterligare ett par jeans har gått sönder och jag har inga som är hela just nu.

Jag antar att jag vill höra från någon som varit i samma situation att det kommer att bli bättre. Att jag kommer att få lön för mödan. Att höra det från smala, slanka kompisar hjälper inte ett skit kan jag säga, lika lite som "du är fin som du är" när jag väger tio-femton kg mer än dem och de tycker att de är tjocka. Nej, jag skulle kanske prata med en läkare eller dietist som kan förklara hur processen i kroppen fungerar och varför det går så otroligt trögt för min del. Ibland känner jag, trots att jag vet att det tar lite tid, att jag ALDRIG kommer att gå ner till den vikt jag vill. Jag har inte ens kommit ner till min första målvikt, och det rör sig bara om ett par kilon. Det verkar liksom omöjligt. Som om min kropp vägrar.

Jag säger inte att jag ångrar mig, att jag skulle ha gjort allt det här i onödan. Jag har gjort en rätt stor livsstilsförändring. Jag var en trött, hängig och oengagerad soffpotatis och rökare, som aldrig rörde på sig (förutom cykelturerna till och från skolan) och som åt. Något så kopiöst. Jag kunde (och kan fortfarande om jag vill) äta stora mängder mat, som om det inte fanns någon botten i mig. Och till detta läsk, godis, kakor etc, flera gånger i veckan. Nu har jag varit rökfri i sju månader, jag tränar regelbundet, äter små portioner och endast t ex frukt till mellanmål, jag rör på mig ofta i stället för att vara stillasittande, jag dricker aldrig läsk eller äter socker på veckorna, och jag är piggare och gladare. Såklart att jag har vunnit på min förändrade livsstil redan. Jag vet det. Ibland är det bara svårt att hålla ångan uppe och fortsätta vara positiv.

Det är fan torsdag hela tiden

Vart tog solen vägen? Morgonen var helt fantastisk, även om det var minusgrader och jag hade för tunna kläder på mig. Solen lyste och luften var frisk, så jag och Angelica tog vår numera dagliga promenad på förmiddagen när vi insåg att det började bli molnigt. Det piggar upp hjärnan att gå en halvtimme någon gång under arbetsdagen, eftersom vi mest sitter stilla. Idag är det min namnsdag förresten. Inte för att jag brukar fira, men jag har redan fått två grattis-sms. Dock har jag faktiskt med mig mazariner idag, eftersom de andra bjudit på fika några gånger och jag kände att det var min tur, så lite firande blir det väl.

Min lunch är snart slut och jag får återgå, bara det att jag har en hel drös med ritningar som jag inte kan öppna och det börjar bli mäkta frustrerande. Men om några timmar är även denna arbetsdag slut och jag har helg - igen. Det är fan bara torsdag hela tiden, tiden går så tröstlöst fort. Inte för att jag klagar på sovmorgnar och dagar att planera själv, verkligen inte. Denna helg blir det bara en massa kärlek. Födelsedagsfest för Nina, spelkväll med syskonen och syskonbarnen, besök hos morfar och fest hos Carro och hennes bästa kompisar som är på besök. Det och skrivande och sorterande i källarförrådet.

Öm i kroppen och glad i själen

Ack, min rygg. Jag fortsätter med min komma-i-form-och-gå-ner-i-vikt-träning. Var iväg i måndags, fastän jag börjar bli rätt trött på crosstrainern. Jag är sjukt stolt att jag pallrar mig iväg trots att jag inte alltid har lust. Idag spelade jag badminton. Jag fick med mig Lisa på det för jag orkade helt enkelt inte med crosstrainern idag och jag ville ändå komma iväg.

Efter träningen städade jag hela lägenheten, flyttade möbler och omorganiserade pärmjävlar och rövböcker och prylhelveten och tidskriftställar-as. Jag har packat ner i lådor, ställt ihop, travat upp, rensat ut, tryckt ihop och dessutom torkat och dammat och dammsugit. Tog badrummet när jag ändå höll på. Nu börjar det kännas beboeligt och inte som en avlastningsplats. I hallen står det visserligen tre papperskassar, två lådor och en möbel som jag tänkte få bort från lägenheten på något sätt, men kassarna innehåller sådant som ska till återvinning, och resterande kan vi med lite vilja, våld och vaselin pressa in i vårt redan ganska ansträngda källarförråd. Och det är en start i alla fall.

Pontus håller på att fixa i ordning någon slags wok med någon ny vegetarisk produkt vi inte provat innan. I söndags, på kvinnodagen, fick jag välja vad jag ville äta och göra och så fixade han det (hemmagjorda vegetariska hamburgare och dramafilm). Jag gillar att han gjorde något extra för att uppmärksamma dagen, i stället för att förlöjliga den. På måndagen var han ledig och jag började inte förrän vid tio, så vi bjöd in Lina och Lisa på frukost. De och Clara skulle åka iväg till bland annat Marocko samma dag, så vi ville säga hejdå ordentligt. Pontus fixade maten och jag sprang omkring och samlade ihop mina grejer till skolan, gjorde mig i ordning och åt samtidigt, som vanligt. Samma dag kom storasyster hem från USA. Äntligen. Äntligen fick jag träffa henne och hennes fina bebis. Det var mycket känslor den dagen.

Det är mycket känslor över huvud taget. Det är ganska häftigt, det jag går igenom nu. Jag tror att jag håller på att vakna upp ur något och gå in i något annat. Jag gråter och skrattar om vartannat, men framför allt är jag så jävla glad över allt som jag har. Min skola, mitt jobb, min pojkvän, min familj, mina vänner, mitt hem, min hälsa, min ekonomi - allt. Jag är så tacksam.

Till alla systrar

Idag är det internationella kvinnodagen, en dag som många inte känner till eller bryr sig om. Vissa tycker att den är onödig, larvig rentav. Jag tycker att det faktum att denna dag finns, visar att det råder ojämställdhet världen över och att det ska uppmärksammas. Kvinnor har fortfarande mindre politisk och ekonomisk makt i hela världen, oavsett hur bra det kan vara till exempel här i Sverige. På vissa platser har kvinnor inga rättigheter alls, utan tvingas till total underkastelse. Jag har stött på kvinnor som blivit våldtagna och misshandlade därför att de vägrat bära slöja. Jag känner många som blivit sexuellt antastade eller värre. Jag möter fortfarande många män som använder ord som "damer", "kärringar" eller andra kvinnorelaterade ord som skällsord för att förnedra andra män. Jag vet även kvinnor som gör detta. Som förnedrar sitt eget kön.

Jag är stolt över den jag är. Jag är stolt över allt jag kan, allt jag vill och den personlighet jag har. Jag är stolt över den människa jag är, oavsett hur kvinnlig eller manlig jag anses vara. Jag vill aldrig förminska eller gömma de sidor hos mig själv som anses feminina och därmed mindre viktiga (känslig, omtänksam, ordningssam, moderlig, mjuk, tystlåten), lika lite som jag vill framhålla och hylla de drag som ses som klassiskt manliga, och därmed mer värda (frispråkig, självsäker, orädd, högljudd, ledare). Jag är den jag är. Lika bra eller dålig som någon annan. Inte för att jag är kvinna, utan för att jag är jag.

Jag skickar en egen hyllning till Lottie, Brenda, Kitty, Alexandra, Anne och Robyn. Ni och olika vänner, familjemedlemmar, lärare, historiska personer, fiktiva personer, artister och författare, ni har varit förebilder och inspirationer för mig. För att ni varit starka, modiga, uppkäftiga, unika och envisa, för att ni hävdat er rätt, gått er egen väg och för att ni varit er själva utan att någonsin skämmas för de ni är.

Må han brinna

Så bra skrivet om Rihannas kräk till pojkvän, Chris Brown. Må han brinna i helvetet.

In i dimman

Hade tänkt skriva ett inlägg men jag hinner inte det. Carro är här och vi och Pontus ska strax iväg på födelsedagsfest. Jag har bakat kärleksmums och köpt sju sorters öl till födelsedagsbarnet. Jag skickar ut lite pepp och partkänsla (jag bli alltid sugen på att dansa i alla fall) med en fin bit:

Tips på bus

Jag älskar pranks och bus. Jag kan tyvärr inte utföra dem, för jag kan inte hålla masken, men jag tittar gärna på. Följande tips har jag följaktligen stulit rakt av från andra, från radioprogram eller artiklar jag läst.

Följande bus görs med fördel i festliga sammanhang, då man kan skylla på andra och eftersom man måste vara lite diskret:
1. Ta med dig blomfrön av olika sorter och smyg ner dessa i blomkrukorna hemma hos någon.
2. Byt plats på allt i garderoben, men se till att det är snyggt och inte hafsigt gjort, för att uppnå total förvirring.
3. Ha med dig en tom glassförpackning eller liknande. Tag alla bestick, och då menar jag alla, fyll förpackningen med vatten och ställ in i frysen.
4. Tejpa flera varv runt sängen med silvertejp, naturligtvis med täcke och kuddar under. Frustrerande om personen kommer hem onykter och vill lägga sig.
5. Ha med dig ett antal prylar, t ex legofigurer, och placera ut på alla möjliga ställen i lägenheten, för den boende att upptäcka allt eftersom.

Följande är enbart till för hämnd (på ex oftast) och egentligen inget jag vill rekommendera, men för den roliga sakens skull vill jag ändå nämna dem. Kräver i vissa fall fri tillgång till personens hem:
1. Samla ihop en massa räkskal och ta med till vederbörande. Ta ner gardinerna, stoppa in räkskalen inuti gardinstängerna och sätt upp igen. Den dåliga lukten kommer driva den boende till vanvett och är svår att spåra.
2. Kräks i en plastpåse. Knyt ihop och platta till så mycket som möjligt, och frys sedan in. Gå hem till den du vill hämnas på, och för in den frusna spyan genom brevinkastet (utan påsen). Där kommer den ligga och tina och vänta som en härlig överraskning. Ingen kommer fatta hur det hamnade en spya på hallmattan.
3. Försök få tag på vederbörandes smutsiga underkläder, och skicka dessa till vederbörandes chef. Med namn.

Ja, så tokigt kan det alltså vara. För fler tips på bus eller hur man helt enkelt kan vara till irritation för någon, gå in på den här sidan.

Nu är det helg

Satan i gatan, vilken motvind det var hem. Det blåser kall kuling här i Malmö. Men det klarar mina superstarka ben utan problem numera.

Så här fina blommor fick jag av Pontus igår, bara så där.
<--

Tribute

Du din underbara man. Vore jag inte upptagen skulle jag gifta mig med dig.

"Ziggy played for time, jiving us that we were voodoo
The kids were just crass, he was the Nazz
with god given ass

He took it all to far, but boy could he play guitar
Making love with his ego Ziggy sucked up into his mind
Like a leper messiah
When the kids had killed the man I had to break up the band

Oh yea
Oooh
Ziggy played guitar"

D Bowie - Ziggy Stardust

När man har tråkigt så...

Jag vet, jag vet. Det är inte första gången jag lagt upp det här klippet. Men satan vad roligt det är. Jag har sett det säkert 25,000 gånger.



Det här är också sjukt mycket humor. Mia och Klara är en klass för sig - mitt nya uttryck är "brrrrrååååååååååaahh" (från Gunnels hundskola).



Ja. Så kan man fördriva en tisdagskväll. Ett och annat Yrrol-klipp har slunkit igenom också. Rasta muttan, som man säger.

Ingen skulle tro mig

Suck. Jag sov nog inte ens fem timmar inatt. Jobbet gick bra ändå - vädret var så vårlikt att det inte gick att vara på dåligt humör och jag och Angelica tog en promenad ner mot vattnet och pratade om allt möjligt. Jag insåg att jag saknar hundarna jag växte upp med. Det är en himla massa jag saknar egentligen.

I morgon är det dubbla pass i skolan och efteråt ska jag träna. Jag har blivit rätt mycket starkare - igår körde jag tio minuter längre på crosstrainern på nästan dubbla motståndet (och som om inte det vore nog kom två extremt vitlöksstinkande personer och ställde sig på var sida om mig). Jag såg en tjej för ett par veckor sedan som gjorde situps med fötterna inkilade under en av ribbstolarna och jag har börjat göra likadant. Det tar på hela magen i stället för bara längst upp mot solar plexus. Vågen går naturligtvis uppåt. Mina muskler växer, men fettet vägrar fan ge sig. Ni skulle se min mage alltså, ingen skulle tro mig om jag sa att jag var på väg att bli träningsnarkoman. Fettet ska dö.

Fantastiska kvinnor

Den här fantastiska kvinnan har funnits i mitt hjärta sedan ett par år och i min mp3-spelare sedan i julas. Igår - eller var det natten till igår? - såg jag en av hennes videor för första gången. Låten råkade vara den första jag hörde med henne, och videon är sådär glad och fin så man sitter och dumler och kan inte slita sig. Håll till godo:



Och den här fantastiska kvinnan är förutom en av mina favoritartister, även min stilförebild. För några år sedan fick jag ofta komplimanger för min klädstil och mina ständigt skiftande frisyrer och under en period när jag hade mörkbrunt hår och ofta hade rockiga kläder, fick jag ett par gånger höra att jag var lik henne. Det här kan jag skriva helt opretentiöst nu, eftersom ingen någonsin skulle komma på tanken att likna mig vid henne idag. Hur som helst, titta, lyssna och njut. Fler fantastiska kvinnor kommer.

En drivkraft jag aldrig haft förut

Det är som att jag var ute och festade igår, utan att ha gjort det. Jocke kom över och tog Pontus med sig ut och jag däckade någonstans runt ett inatt. Har skrivit större delen av dagen, ätit pizza och tittat på Big Love. Jag undrar hur stor kontrovers den serien skapar i USA egentligen. Här kan vi skratta åt eländet eller lära oss något nytt, men där är det ju verklighet för ganska många. Vi har ju förstås allas vårt Knutby. Bra är den hur som helst. Bra skådisar och originell handling.

Vi tittade nyss på reprisen av Mästarnas mästare. Jag blir inspirerad av att titta på idrottspersoner och jag avundas dem deras (ofta) starka psyken. Jag har aldrig längtat så mycket efter att komma i form som nu, efter att vara stark och smidig. Det är en drivkraft jag aldrig haft förut, kanske för att jag varit naturligt smal och lätt men samtidigt stark. Pontus säger att det tar ungefär sex veckor från det att man börjar träna tills det att man kan se resultat på kroppen, i form av till exempel starkare muskler. Det ska bli intressant att se. Jag tror att jag behöver lite tid på mig. Carro gissade att det kunde ta ett tag för kroppen att ställa om sig, att den börjar detoxa först. Jag tror mycket väl att det kan stämma. Om man utsatt kroppen för mindre bra saker under en längre tid, oavsett om det är rökning, alkohol, fet mat eller någonting annat, så kanske kroppen börjar inifrån när man väl gör en förändring. Mina ändrade kostvanor kanske har börjat verka på ett sätt som jag inte direkt märkt av ännu.

I morgon blir det mer träning för min del i alla fall. Träning och textskriveri till skolan. Nu sängen.