En tisdag i februari

Det låter så vansinnigt oinspirerat. Grått. Jag tog tre bussar hem i stället för en, vilket resulterade i en hemfärd på en timme och 20 minuter i stället för 40 minuter som det brukar ta. Där fick jag, för min harighet. Men Pontus hade maten klar när jag kom hem och sedan var det dans. Det lyfter själen.

Jag kommer troligen inte att kunna röra mig i morgon. Så hårt driver hon oss, vår danslärare. Hon är fantastisk. Hon pushar mig på ett sätt som jag behöver. Jag har ont i hela kroppen i princip, men det är värt det.

Vintern var vacker i morse. Men jag längtar ändå efter

lågskor
icke-elektriskt hår
isfria trottoarer
kullersten som inte är täckt av modd
lokalbussar som har möjlighet att komma i tid
gräs
regn (ja faktiskt!)
solglasögon
mjuk hud
promenader
fågelkvitter
ljus

Snart. Inte så långt kvar nu.

Jag är inte bitter

Sån jäkla dålig tajming. Ont i kroppen, ont i ansiktet, ont i huvudet, rinnande näsa och frossa. Jag har planerat och sett fram emot den här helgen länge nu och det finns inte en chans att jag tänker missa den genom att ligga hemma och dra. Så förlåt på förhand, alla som jag kommer att snora och nysa på. Men ni har kramat och pussar på mig när ni varit sjuka, så what goes around comes around, eller "vad går runt kommer runt" som min engelske granne sa en gång. Om ingen annan stannar hemma när de är förkylda, varför ska jag?

Jag ÄR inte bitter.

Nej, idag gick jag till apoteket, och passade då på att titta efter den där outfiten som jag redan bestämt att jag ska ha på mig i morgon. Nu lär det bli något annat, eftersom jag hittade sådär en sju-åtta andra plagg som jag skulle kunna tänka mig, oavsett hur de ser ut på min sladdriga lekamen. Dock var jag för utmattad och igenproppad att jag inte orkade prova någonting. Jag räknar kallt med att vara helt frisk och fit for fight i morgon. Då ska det provas, fixas, smusslas, trixas, piffas och peppas.

Jag älskar så mycket. Jag fick fanimej världens jävla bästa överraskning idag. Jag kan inte skriva vad än, på grund av att det är fler som ska överraskas först, men jag tror att jag blev betydligt friskare på en sekund där i eftermiddags.

Pontus lagar pommes frites och vegetariska filéer. Och så kom han hem med en Elle. Fan vad fin han är. Ibland när jag ser på honom slutar jag nästan att andas. Hur kunde jag hitta honom?

Att stå vid sidan om

Ibland riktar jag min frustration mot något helt annat. När jag inser att jag inte vet vem jag är längre, att jag faller mellan stolarna, så tycker jag plötsligt att allt är så jävla tråkigt och dåligt (när jag egentligen inte tycker det) och allt jag säger låter så mycket hårdare än jag tänkt.

Aldrig trodde jag att jag skulle vara en sådan som fann sin trygghet i jobbet. Det har alltid varit vännerna, det sociala. Men om man har tappat bort det då? Om de som varit självklara inte finns längre (och tänk om jag själv orsakade det?) och man finner sig själv vara i en mitt emellan-period, ett vakuum, hur gör man då?

Ingenting är längre självklart. När de säger att de tror att jag är sådan som helt enkelt inte tycker om att göra saker, när de säger att det inte finns något som definierar mig. Det gör så jävla ont. Det är ju inte deras fel, det är ju bara så det ser ut. Hur ska man fånga upp det igen, eller upptäcka någonting nytt? Jag försöker. Kanske lyckas jag inte så bra. Så jag faller mellan stolarna. Man syns liksom inte. Och detta ständiga oroande över hur man för sig, hur man uppfattas av andra. Vill inte trampa på ömma tår men lyckas tydligen göra det ändå. Det blir en självuppfyllande profetia.

Hur man finner sig själv vara ensam. Helt plötsligt. Och att inte veta hur det gick till, och att klandra sig själv. Och jag märker hur mina ögon är som hennes (jag hatar den där blicken).

Att stå lite vid sidan om. Hon ser inte på mig på samma sätt längre. Jag kanske förstörde allt.

Jag kanske bara är sjukligt paranoid.