Att stå vid sidan om

Ibland riktar jag min frustration mot något helt annat. När jag inser att jag inte vet vem jag är längre, att jag faller mellan stolarna, så tycker jag plötsligt att allt är så jävla tråkigt och dåligt (när jag egentligen inte tycker det) och allt jag säger låter så mycket hårdare än jag tänkt.

Aldrig trodde jag att jag skulle vara en sådan som fann sin trygghet i jobbet. Det har alltid varit vännerna, det sociala. Men om man har tappat bort det då? Om de som varit självklara inte finns längre (och tänk om jag själv orsakade det?) och man finner sig själv vara i en mitt emellan-period, ett vakuum, hur gör man då?

Ingenting är längre självklart. När de säger att de tror att jag är sådan som helt enkelt inte tycker om att göra saker, när de säger att det inte finns något som definierar mig. Det gör så jävla ont. Det är ju inte deras fel, det är ju bara så det ser ut. Hur ska man fånga upp det igen, eller upptäcka någonting nytt? Jag försöker. Kanske lyckas jag inte så bra. Så jag faller mellan stolarna. Man syns liksom inte. Och detta ständiga oroande över hur man för sig, hur man uppfattas av andra. Vill inte trampa på ömma tår men lyckas tydligen göra det ändå. Det blir en självuppfyllande profetia.

Hur man finner sig själv vara ensam. Helt plötsligt. Och att inte veta hur det gick till, och att klandra sig själv. Och jag märker hur mina ögon är som hennes (jag hatar den där blicken).

Att stå lite vid sidan om. Hon ser inte på mig på samma sätt längre. Jag kanske förstörde allt.

Jag kanske bara är sjukligt paranoid.