Ila!

Strax på väg till middag hos en kompis. Det har äntligen blivit kallt ute! Dags för myskläder och kanske unna sig lite nya, fina vantar och sådant? Hittar dock fortfarande inga skor som jag gillar. Vet inte vad jag har för stil längre, och det har jag alltid vetat! Kanske att jag köper ett par jag såg på Nilson, för 800 spänn. 1000 spänn var nämligen för mycket, på ett par andra jag såg... (jojo, med en mellanskillnad på knappt en utekväll).

Var ensam på jobbet idag, de andra var sjuka eller lediga. Inte för att jag var sysslolös, men det var lite ensamt. Och stegen är inte så många idag, på stegräknaren. Tur att jag ska kliva i lite trappor och så nu. Plus 2700 steg för cyklandet idag, och i morgon 1 1/2 timmes dans. Det ni.

Nej fan nu ropar Pontus, och här sitter jag med spolar i håret...

Tiden rusar

Det har gått skitbra på jobbet på sistone. Har fått massor gjort, varit supereffektiv och bollat flera saker samtidigt. Ansvarige i vår lilla avdelning har varit hemma sedan i fredags och jag har fått ta över lite smått ansvar. Det är kul. Dagarna rusar iväg.

Stegräknartävlingen började idag, den vi har på jobbet. Vi ska hålla på i fem veckor. Jag är uppe i 6800 steg idag, så jag lär komma över 7000, vilket är en statistiskt rekommenderad dagsmängd. I övermorgon börjar dansen, den som blev inställd men sedan återställd. Äntligen. Jag behöver röra på mig.

Jag blev uppläst i p3 idag. Clementinerna är ute i affärerna och det är kyligt i luften. Jag bara myser. Jag läste om ett företag som verkade passa mig mer som handen i handsken än något annat. Har kikat lite på det. Får se. Tiden rusar.

Hur snyggt är det här då?

Det är ett långt klipp, jag vet. Man det är fan vad vissa är begåvade.

Kungar

Kings of Convenience får mig att tänka på Göteborg. Hur allting var långt borta, men obehagligt påträngande. Hur jag låg på den hårda madrassen och omslöts av musiken. Den här är ny. Den här tycker jag om:

Folk är så känsliga nu för tiden

Hört på p3 idag, om felsägningar och konstiga uttalanden. En lyssnare hade varit på studentskiva, där vederbörandes mormor (eller liknande äldre släkting) hade hållit tal. Hon avslutade med:

"Då får jag tacka för uppmärksamheten. Egentligen skulle jag vilja lägga in ett "Heil Hitler" här, men sådant får man ju inte säga nu för tiden."

Paragrafryttare - världens otack

Sura människor alltså. I förrgår cyklade jag i vanlig ordning hem från busstorget, sådär vid fem-snåret när en massa andra människor också är på väg hem från jobbet. Det finns som en liten cykelrondell på vägen, där det brukar passera massor med cyklister och där det kan bli lite trångt. Och Malmö-trafikanter är ju, som bekant, inte de mest hänsynsfulla och regelstyrda i världen. Och visst, jag vet att jag också har en tendens att brusa upp. Men jag skulle aldrig skälla på någon för en småsak, eller bara för sakens skull. Paragrafryttare, goda råds-givare. Surkärringar- och gubbar.

Ja hur som helst. Jag cyklar lite i min egen värld, eftersom jag cyklat samma väg hundratals gånger, men vaknar plötsligt till. Framför mig cyklar en äldre kvinna, dömt av det gråa håret. Och just i den besvärliga så kallade cykelrondellen, cyklar en annan kvinna om henne, på höger sida. Antagligen för att det var det smidigaste. Hon var inte i vägen för någon, snarare höll hon sig ur vägen. Men då jävlar! Tanten framför skriker (ja, skriker) "Din jävla kärring! DU cyklar inte om på HÖGER sida, det är ju livsfarligt! JÄVLA KÄRRING!"

Och som de flesta normala människor, ryckte den andra kvinnan mest på axlarna, ignorerade surtanten och cyklade vidare. Det dög naturligtvis inte. Jag ser nu hur surtanten ilsket tar i och börjar trampa på som fan för att komma ifatt, cyklar om henne (på rätt sida förstås) och snäser "Om du inte kan cykla så gå en kurs!"

Ja jösses. Kul liv hon måste ha. Underhållande för mig som såg spektaklet bakifrån och slapp bli utskälld. Men dessa människor, som bara måste säga till när andra gör fel. Bara för att. Sådana har jag stött på många gånger. Och igen, jag vill inte vara den som kastar sten i glashus och jag VET att jag har humör. Men jag tar inte ur mina aggressioner på vilt främmande människor för saker som inte spelar någon roll. Visst kan jag snäsa åt Pontus i onödan. Men det gör väl alla ibland? Och så säger jag förlåt.

Barnasinnet kvar

Den här åkte jag i torsdags. Två gånger. Det är inte ofta man får skrika av skratt nämligen så man måste ju passa på.


Och så den här. Var lite harig först, men åkte sedan. Att se hela Köpenhamn ovanifrån i solnedgång är rätt häftigt.

Dubbelhet

Jag har huvudet på skaft, äntligen. Reder ut. Klarar utmaningarna. Det är bra.

Dansen blev inställd. Fan också.

Nej, jag har inte svininfluensan

Uttråkad. Uuuuttråååkaaad.

Hemma för tredje dagen från jobbet. Vet varken ut eller in. Är inte frisk, är inte riktigt sjuk. Blir inte bättre och inte sämre heller. Hur gör man liksom? Rent teoretiskt hade jag kunnat vara på jobbet idag. Jag har cyklat iväg till affären idag och det gick bra, inga svettattacker eller hjärtklappning. Jag har varit på benen och huvudvärken är i stort sett borta. Men som nu då, för tio minuter sedan gick jag ner för att flytta bilen. Den stod fem minuters promenadväg bort, och sedan körde jag den hit, till vår gata. Helt svettig blev jag. Det var ju knappast någon ansträngning (men jag ska INTE ut på vägarna idag, det ska jag säga). Så något skit i kroppen har jag Jag vet inte hur många som sagt "ah, det är svininfluensan, ha ha" till mig den här veckan. Och ha ha, det var jättekul de tio första gångerna.

Nej. Jag har sådana där vita fläckar i halsen, som när man har halsfluss. Men jag har ingen feber att tala om. Jag har ont i hela huvudet, ibland mest i pannan, ibland mest i nacken. Och ont i kroppen, så där som vid feber. Fast jag har ingen feber. Och så är jag trött. Men inte så trött att jag ligger och sover, bara så pass att jag inte orkar göra något. Idag är som sagt första dagen jag varit uppe hela tiden. Ingen snuva har jag och ingen hosta. Tack och lov. Ingen flunsa alltså. Samma symtom har tydligen Pontus lillebror och fyra av hans klasskompisar. De ligger hemma från skolan med halsont och huvudvärk, men ingen feber och ingen snuva. Skumt alltså.

Så får jag lite dåligt samvete, för att jag inte är på jobbet. Får ett styng av det när jag på morgonen meddelar att jag inte kommer till jobbet idag heller. Som om jag ljuger. Eller som om någon tror att jag ljuger. Fastän Jenny skrev till mig idag att jag skulle komma tillbaka först när jag känner mig frisk och pigg igen. Vilket borde vara självklart, men det är det inte. Hon fick själv matförgiftning förra veckan, var hemma blott två dagar och kom tillbaka alldeles blek och skakig, oförmögen att äta annat än skorpor och bananer. Det är ju inte ok, och det sa jag till henne. Men det är väl det, att de finns dem som är hemma så fort de har en fis på tvären. Och det vill inte man att någon ska tro. Och den här "mitt emellan-sjukan" går mig på nerverna. Nu får det fan blomma ut i någon ordentlig sjukdom eller försvinna.

Ack ja, vilka problem vi västerlänningar har.

Men jag gillar ju P3 ändå...

...eftersom de ger upphov till citat som "vi kan väl ställa honom mot en vadderad vägg så att vi slipper mejsla ut honom", som när Kodjo blev sparkad i magen av en livvakt.

Dagens i-landsproblem/dagens språkfascistutbrott

Låt vara att P3 berättar nyheter i notisform. Låt vara att de vill rikta sig till en ung publik och säkerligen avdramatisera ett och annat. Men va fan, de pissar ju på människorna de pratar om i reportagen. För det första säger de alltid "kille" och "tjej" i stället för pojke, ung man, flicka eller ung kvinna. Låter fullständigt idiotiskt. För det andra envisas de med att använda slang (eller vad man ska kalla det):

"Hur är läget med tjejen då?"
"Killen hade däckat på en fest då 38-åringen gav sig på honom"
"Regeringen blev förbannad"
"Det har visat sig att man kan få skador om man käkar bantningspiller"

Jag är medveten om att jag nu framstår som en bitter gammal konservatist. Men det är jag inte. Jag tycker bara att man inte behöver låta korkad när man läser upp nyheter. Och jag tycker man kan visa ett våldtäktsoffer respekt nog att uttrycka sig annorlunda än "killen hade däckat på en fest".

The laaaand of the freeee...

USA alltså. Som framställer sig självt som världens mest framstående, moderna, fria och bästa land. Supermakten USA.

Är hemma från jobbet idag och har slöglott på tv under dagen. På The Ellen Show, som jag egentligen gillar, var en liten sjuårig kille med och dansade. Jättesöt var han och när Ellen frågade vilken hans favoritleksak var, svarade han "Svamp-Bob fyrkant". Och tadaaa, så fick han ett helt bord med Svamp-Bob fyrkant-leksaker, troligen värt tusentals dollar. Publiken skrek, liksom de alltid gör när hon delar ut böcker, dvd-spelare, i-pods, cd-skivor, bilar, tvättmskiner etc. Skriker alltså, som besatta. God bless America, the land of cosumption, materialism and elitism.

Och så Oprah då. Som tog upp en aspekt av finanskrisen. Par som förlorar både jobb och hus, klarar de att hålla ihop äktenskapet? En intressant fråga, visst. Säkert oerhört jobbigt att behöva gå igenom den situationen. Mitt problem gällde paret som ställde upp och berättade om sina liv. Han hade blivit av med jobbet och banken hade utmätt deras hus som de haft i fyra år. Kvinnan tog dottern med sig och flyttade hem till sina föräldrar, men hennes man var inte välkommen där, för han var arbetslös. Och det tyckte svärföräldrarna var RESPEKTLÖST. Så han fick snällt hyra ett hus ett par mil bort. Saker de hade haft i sitt gemensamma hem var han tvungen att sälja för att kunna betala hyran. Han tyckte inte att huset han hyrde var ett hem, snarare ett skydd mot vind och insekter, sa han. Det kunde bli ett hem, om hans flickor kom dit. Och han kände skuld, det gjorde han. Han kände det som ett misslyckande och att det inte var så här han tänkt sig sitt liv. Förståeligt.

Frujäveln då? Jo, hon berättade öppet att hon troligen skulle lämna det här äktenskapet. Hon gillade inte att mannen sålde platt-tv:n och annat för att kunna betala sin hyra. Det var hans jobb att försörja henne och dottern, och det hade han misslyckats med. Hon kände sig så misslyckad, en 36-åring som flyttar hem till mamma igen.

Tja, jag vet inte, det första som slog mig - och det är väl inte helt otänkbart - var att HON kunde väl ta och skaffa sig ett jobb? I stället för att gnälla över sin misslyckade man och den förlorade platt-tv:n så kunde väl hon lyft på arslet och själv hjälpt till att försörja familjen?

Jag orkade inte titta klart. Orkar inte med moralist-Oprah och hennes plastikopererade psykologer och ekonomer och rådgivare, och hennes präktiga, gudsfruktiga publik som dyrkar henne i sina likadana pastellfärgade toppar. Fan vad det landet är bakåtsträvande i många avseenden. "Mannen är familjens överhuvud, familjens försörjare". Dr Phil vet jag inte ens vad jag ska ta mig till med. Han lever för fan på 1800-talet med sina familjevärderingar. Och folk dyrkar honom också. Och var började han? Jo, hos Oprah.

Ja, God bless America.