Paragrafryttare - världens otack

Sura människor alltså. I förrgår cyklade jag i vanlig ordning hem från busstorget, sådär vid fem-snåret när en massa andra människor också är på väg hem från jobbet. Det finns som en liten cykelrondell på vägen, där det brukar passera massor med cyklister och där det kan bli lite trångt. Och Malmö-trafikanter är ju, som bekant, inte de mest hänsynsfulla och regelstyrda i världen. Och visst, jag vet att jag också har en tendens att brusa upp. Men jag skulle aldrig skälla på någon för en småsak, eller bara för sakens skull. Paragrafryttare, goda råds-givare. Surkärringar- och gubbar.

Ja hur som helst. Jag cyklar lite i min egen värld, eftersom jag cyklat samma väg hundratals gånger, men vaknar plötsligt till. Framför mig cyklar en äldre kvinna, dömt av det gråa håret. Och just i den besvärliga så kallade cykelrondellen, cyklar en annan kvinna om henne, på höger sida. Antagligen för att det var det smidigaste. Hon var inte i vägen för någon, snarare höll hon sig ur vägen. Men då jävlar! Tanten framför skriker (ja, skriker) "Din jävla kärring! DU cyklar inte om på HÖGER sida, det är ju livsfarligt! JÄVLA KÄRRING!"

Och som de flesta normala människor, ryckte den andra kvinnan mest på axlarna, ignorerade surtanten och cyklade vidare. Det dög naturligtvis inte. Jag ser nu hur surtanten ilsket tar i och börjar trampa på som fan för att komma ifatt, cyklar om henne (på rätt sida förstås) och snäser "Om du inte kan cykla så gå en kurs!"

Ja jösses. Kul liv hon måste ha. Underhållande för mig som såg spektaklet bakifrån och slapp bli utskälld. Men dessa människor, som bara måste säga till när andra gör fel. Bara för att. Sådana har jag stött på många gånger. Och igen, jag vill inte vara den som kastar sten i glashus och jag VET att jag har humör. Men jag tar inte ur mina aggressioner på vilt främmande människor för saker som inte spelar någon roll. Visst kan jag snäsa åt Pontus i onödan. Men det gör väl alla ibland? Och så säger jag förlåt.