Pastan är lite väl överkokt

Första arbetsveckan efter semestern är avklarad. Den gick hur fort som helst. Jag gillar mitt jobb (även om jag inte alltid gillar att gå upp tidigt på morgonen, men jag föredrar det framför att komma hem sent) och jag har tagit tag i en massa gammalt som legat och skräpat i en evighet.

Däremot har jag en kollega som går mig på nerverna. Jag är inte säker på hur jag ska hantera det på bästa sätt, men jag har gått och tänkt på det länge och väl nu. Delvis beror min irritation på att hon klagar så mycket. Hon började i november förra året, och varenda dag sedan dess (varenda!) har hon sagt "gud vad den dagen går långsamt" eller "åh jag är så trött idag, vill bara gå hem" eller liknande. Det kan man ju känna då och då. Men varje dag? Och måste man säga det högt då? Dessutom är det alltid fel på vädret, andra arbetskamrater (inte så vanligt) eller på arbetsuppgifterna. Alltså, vårt arbete går ut på att rätta till fel och få bort gammal, inaktuell dokumentation. Men inte helt sällan säger hon saker som "gud vad det var mycket fel i den här pärmen" eller "nu har de gjort fel här igen". Ja? DET ÄR VÅRT JOBB ATT RÄTTA TILL SÅDANT. Utöver det kan det vara vad som helst. Skrivbordet är för högt, det blåste motvind till jobbet, det är för varmt/för kallt i rummet, bussen var sen osv. När vi var och åt en billig och helt fantastisk buffé häromdagen så sa hon "om man ska klaga på något, alltså om man MÅSTE, så är pastan lite väl överkokt". Gillar man inte jobbet, så får man väl leta efter ett nytt i stället för att gnälla hela jävla tiden. Alla har dåliga dagar, men de flesta har vett nog att lämna bekymmer hemma och ha en trevlig attityd på jobbet. Och kan man inte det så kan man säga att man har en dålig dag och på så sätt förklara för sina kollegor. Men att det ALLTID är fel på ALLTING?

Så till den andra orsaken, som troligen är personkemin helt enkelt. Vi är olika och jag har lite svårt för henne, även utan allt gnäll. Och jag tror att eftersom jag har lite svårt för henne, så reagerar jag starkare på hennes klagande (och tolkar säkert in mer än jag borde). Jag har helt enkelt lite svårt att prata med henne, för jag har känslan av att hon har ett väldigt kontrollbehov och ett starkt behov att ha rätt jämt. Man kan få sådana där småbarns-"joooooo, det är det visst det" till svar ibland (Hon sa t.o.m. emot en gång när jag sa att det hade regnat, alltså hon svarade "nej det har det inte alls det". Vem fan gör så?). Såklart att hon inte menar något illa. Men jag blir sjukt irriterad.

Jag har diskuterat ganska mycket med Pontus. Han tycker att jag ska vara ironisk tillbaka. Till exempel, när hon klagar på att det är en hel halvtimme kvar tills hon får gå hem så ska jag fråga henne om hon vet att folk svälter i världen. Lisa tyckte att jag skulle lägga in en ny tidning på hennes skrivbord varje vecka, såsom Greepeaces och Amnestys blad. Själv vet jag inte. Jag föredrar rak kommunikation och därför har jag inte diskuterat saken med någon på jobbet. Samtidigt är jag lite för eftertänksam och tänker att jag inte ska vara kvar på jobbet så länge till. Men va fan, jag har känt såhär i stort sett sedan hon började och vi har minst fyra månader kvar tillsammans. Jag vet inte hur jag ska säga det helt enkelt. Jag tror att hon är rätt så osäker och blyg (hon pratar inte med någon utöver oss i vår lilla grupp och mailar hellre kollegor än att ringa/gå och prata med dem). Och det lustiga är att när hon väl är på gott humör, då är hon så JÄKLA trevlig. En väldigt lustig dubbelhet.

Hon kanske är manodepressiv? Men ärligt talat, jag vet faktiskt inte.