Att veta att allt är beständigt

Jag var i mitt barndomshus igår. Allt är tömt, så när som på lite blomkrukor, tomma byråer och flyttlådor. Träden med Katja-äpplen på framsidan hade växt sig stort, större än vad jag kom ihåg och det svarta staketet på baksidan var borttaget. Kanske plockades det bort för ett bra tag sedan, utan att jag märkt det när jag varit på besök.

Pappa hade kvar en låda med böcker och min gamla kista med dockor. Three Little Pigs, No school today, The teddybear picnic, Boken om morfar Prosten, Rut-Emma och andra, väl använda barnböcker. Doften av plast och gamla dockkläder var välbekant, såsom tygerna och dockornas utseende. Den där dockan jag hade, som kunde kissa, som Malin kladdade ner med en kulspetspenna när hon var arg på mig en gång. Och den där dockan som egentligen var hennes, som mamma hade gjort. Jag hade haft en likadan med annan hårfärg, som försvann när vi flyttade hem från Australien. Det var udda saker som slog mig, när jag gick runt i alla rum och vrår för att ta farväl. Jag visste precis var golvet skulle knaka i mitt gamla rum, framför fönstret. Mönstret på väggarna i duschen på övervåningen och toalettdörren som inte gick att låsa där. Min gamla Nirvana-plansch hängde fortfarande kvar i garderoben utanför mitt rum. Kaklet i mammas och pappas badrum, uterummet, stenläggningen på uppfarten. Dörren till tvättstugan, som var så svår att stänga innan den byttes ut. Jag minns ljudet av den gnisslande garageporten och den stora frysboxen i garaget. Det är visserligen inte så länge sedan, så det låter kanske löjligt att skriva så, att "jag minns", men det känns om om det är en evighet sedan. Det är i alla fall ett väldigt glapp mellan nu och då.

Det gjorde så himla ont. Där har jag bott. Där växte jag upp, började skolan och fick mitt eget rum efter att pappa byggt till två rum på övervåningen. Där tog jag också studenten och började jobba. Jag minns vad vi hade i varje kryputrymme, och vilka av dess luckor man kunde få upp utan nyckel. Färger och penslar i det i stora garderoben. Skridskor och vinterskor i det i lilla. I kryputymmena i vardagsrummet fanns det madrasser eller resväskor. Gamla böcker. Pinaler. Och våra gamla leksaker på det lilla loftet. Mina och Malins barbiedockor, böcker och lego. Johans dinosaurier. Jockes gamla Amiga. Jullådan. Där har jag firat nästan alla mina jular och många av mina somrar. Spelat spel med mina syskon, kastat boll, spelat fotboll, brännboll och kubb, ätit iskalla Ingrid Marie-äpplen, jagat hundar som jagat igelkottar. Där fick Lykke i halsen när hon kom och åt med vår familj, och mamma dunkade henne i ryggen så att hon blev alldeles förskräckt och där bankade pappa ner sina bestick i köksbordet en gång när han blev arg. De randiga besticken, som lämnade djupa spår i bordet. Där har vi levt, och nu gör vi det inte mer. Det finns inget att komma hem till mer, som är "hemma", som är välbekant, där man hittar överallt och där ens gamla prylar kan ligga. Nu har de första spekulanterna varit där och tittat. Jag vill inte att någon annan ska bo där.

Jag trodde inte att det skulle vara så svårt. Pappa och hans sambo har flyttat in i det nya huset, farmors gamla hus, bara några hundra meter bort. Allt är ombyggt. Det ger mig en viss lättnad, att någon är kvar i byn, att det fortfarande finns något att återvända till där. Men allt gammalt är borta. Farmor är borta. Inga mer kinamatskvällar på söndagarna hos henne. Jag får någon sorts orimlig trots, vill bli liten igen och få tillbaka allting. Familjen, mormor, farfar, farmor. Veta att allt är beständigt. Jag har så svårt att acceptera alla förändringar. Även om jag är otroligt lycklig, även om jag oftare än någonsin tänker att jag har det så jäkla bra, så längtar jag helt barnsligt tillbaka.