Minuterna sniglar sig fram

Måndag morgon. Det går långsamt. Jag är ensam idag, då två av mina kollegor är på semester och den tredje är sjuk. Ja alltså, jag är inte ensam på jobbet förstås, men ensam representant för vår lilla avdelning. En vecka kvar till den hägrande semestern. Eller, faktiskt så känns det inte jobbigt eller tråkigt att jobba. Nu på sommaren är folk glada, det är ljust och soligt när man stiger upp och man har många ljusa timmar kvar när man kommer hem på kvällen. Den värsta nyss-gått-upp-till-heltid-och-är-inte-van-koman har tonats ner och jag börjar piggna till. Men visst längtar jag ändå. Till fyra långa veckors ledighet, med sol och bad, hemmafix, grillning, festivaler, resor, återseende av gamla vänner och avslappning. För allt det där ska jag göra. Det finns några grejer till som jag skulle vilja hinna med men det får bli nästa sommar. Norrland till exempel. Pontus mamma är där och hon ringde mig igår när hon passerade Storuman. Farmor och farfars stad.

I lördags fyllde Pontus år. Jag uppvaktade med sång och presenter och kanske den godaste frukosten världen (eller vårt lilla universum i alla fall) skådat: blåbärsmuffins, amerikanska pannkakor med lönnsirap, färska jordgubbar, nybakta frallor, kaffe och två sorters juice från Brämhults. Det ni. På kvällen tittade vi in på ett 30-årskalas och sedan cyklade vi till havet. Ut på långa bryggan, där några tonårskillar snabbt kilade in i en vrå, med sina folköl illa gömda. Sedan runt till Västra Hamnen längs med vattnet och så en lyxig drink på Davishallstorg. En fin dag.

Igår tvättade jag den största tvättmängden vi någonsin lyckats samla på oss tror jag, samtidigt som jag lagade två och lade upp tre par jeans. Effektivitet var ordet. Något var jag ju tvungen att göra, och det vet alla tjejer som har det minsta fett på insidan av låren. Jag kan liksom inte springa och köpa nya jeans hela tiden. På kvällen två hemmagjorda pizzor och det var tänkt att dessa skulle förtäras framför ett avsnitt av De halvt dolda, som Pontus fått av mig i present. Dvd:n fungerade dock inte så det blev en riktigt usel brittisk övernaturlig serie i stället och sedan Blue Crush, med Kate Bosworth. En sådan kropp skulle man ha.

Minuterna sniglar sig fram idag. Det brukar gå fort men det är tyst och trist idag. Och för guds skull, kan inte någon skicka Emily Asserbäck till en talpedagog eller låta någon annan läsa upp nyheterna på P3?