torsdag 12 november 2009

Precis vad barnen behöver

Vellinge kommun alltså. Så bottenlöst pinsamt. Ja STACKARS Hököpingsbor som tvingas ta emot hela TRETTIO barn från krigsdrabbade länder. "Vi känner oss otrygga" säger de stackars invånarna, som räds inför barnens stundande ankomst. Gud ja, jag förstår att ni är rädda; det är verkligen ER det är synd om. Troligen kommer barnen hit beväpnade. Redo att ta våra tjejer, våra jobb samt starta bråk i tid och otid. Sprida skräck bland de stackars Hököpingsborna. Ja USCH vad det är synd om er. Gamla slitna uttryck kommer upp till ytan, såsom

"Jag är inte rasist, men..."
"De får gärna komma hit, bara JAG slipper dem"
"Det vet man ju hur de är"

Så skyller man på brist på migrationsavtal. På att de stackars invånarna fick reda på det så sent. Som om det har någon tänkbar relevans. Det är bara ursäkter som stinker inskränkthet och okunskap. Vem vet vad dessa barn gått igenom? Från vilka länder de kommer, vad de utsatts för och om de har kvar någon familj i livet? De kommer ensamma hit, utan föräldrar och syskon, med en handfull andra barn i samma sits. Till ett land i fred, där de kan få leva i trygghet, långt från bomber, tortyr med mera. Eller? Senast i eftermiddags läste jag om hur Attendo tvingats skaffa "goda kontakter med myndigheter, både för vandrarhemmets och enskilda politikers säkerhet". Att det råder hätsk stämning i byn. Precis vad de här barnen behöver alltså.

Deras brott: de har ett epitet som vi tillskrivit dem, nämligen "flykting". Ja, jag hoppas att det råder bot och bättring på detta, och att barnen visar tacksamhet för att Vellinge kommun offrat sig och sina surt förvärvade slantar som de själva behöver så väl. Grattis Vellinge, härligt! Ni har väl förtjänat pris för årets mest trångsynta och hjärtlösa attityd.

1 kommentar:

  1. Vellinge kommun var förr känt för sin invandrarfientlighet, mycket beroende på en viss politiker Sven-Olle nånting.
    Man kan undra nu hur barnen känner sig sen de har flyttat dit. Tur i oturen är väl att de inte kan eller förstår nån svenska, men visst, man kan ju ändå känna av stämningen.

    SvaraRadera