Jag är ofta arg på morgnarna. Jag har inte riktigt räknat ut varför, förutom att det tydligen ligger i min natur. Men alltså, från det att jag cyklar ut genom dörren och tvingas möta alla jävla idioter till cyklister, till det att jag kommer in på mitt rum på jobbet, så är jag irriterad. Ofta i alla fall, inte alltid. Denna vecka har det till viss del också berott på pms och då är det inte så mycket att göra åt saken. Men jag kan gå och tänka på olika situationer som gör mig arg och så förfasas jag över det. Går och pratar för mig själv, muttrar och resonerar. Men varför? Vad fyller det för funktion?
En sak vet jag i alla fall. Jag uppfattar ändå mig själv som en uppriktig och i många fall rak person. Men jag har en tendens att gå och dra på saker. Tänka på det, vrida och vända på det, irriteras över det, begrunda det, försöka se min egen del i det, innan jag tar itu med det. Att "ta itu med det" innebär oftast att konfrontera någon. Och det blir svårare och svårare ju längre man väntar. Risken finns då alltid att man har förstorat problemet, och att vederbörande känner sig som en idiot för att man gått och irriterat sig på dem så länge. Där har jag kanske någonting. En ilska mot mig själv för alla saker jag inte tar itu med. Och i synnerhet där jag känt mig kränkt, utan att vederbörande har behövt stå till svars.
Jag är inte arg varenda morgon, men denna vecka har det känts så. Jag har även tagit vaccinet i veckan. I ösregn och storm stod vi ett antal hundra Möllan-bor och köade få att bli stuckna, och efter det har jag varit lite tröttare än vanligt. Gick efter halva danslektionen i torsdags och har ont i armen och huvudet. Mens också. Ibland hopar sig allting. Men storasyster har varit här och lyst upp. Har fått träffa syskonbarnen också och storebror och svägerskan. Jag kom bort lite från ämnet märker jag. Jag analyserar alltid mig själv och försöker jobba bort mindre trevliga sidor. Det här med ilska och irritation är någonting som hängt med hela livet. Mycket av det är arv, vilket blivit särskilt tydligt de senaste åren. Men mina syskon är inte som jag. Så det måste finnas en till variabel som jag inte blir klok på.
Jag grubblar vidare. Tills nästa gång: den här går jag omkring och nynnar på nuförtiden:
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Arvet är såväl genetiskt som miljömässigt. Har man en gång lärt sig, att det är okej att inte säga sin mening, så fortsätter det , tyvärr, gärna så. I dess spår kommer frustrationen, som man istället vänder inåt. En del av oss människor har bl.a förmågan, bra eller inte, att vilja ha ordning och reda i vår tillvaro. Det är en typ av kontrollbehov. Man blir ilsken över andra, som inte tänker sig för. De tänker ju inte som vi.Men måste det vara fel? Deras beteende irriterar oss eftersom vi tänker efter och inte beter oss så.
SvaraRaderaAtt hålla inne med sånt som känns som en oförrätt, blir i långa loppet en mer eller mindre börda. Vad är det värsta som kan hända, om man säger vad man tycker? Är vi rädda för att stöta oss med folk? Måste vi vara omtyckta av "alla"? Att ta en konfrontation med någon man har ett emotionellt förhållande till, är oftast jobbigt.Svensson på stan kan man skita i.Det blir aldrig något efterspel. Man får nånstans lära sig, att överse med hur folk är, att inte reta sig ständigt.Det blir bara plågsamt för en själv.De får ju aldrig ändå veta att man får magkatarr eller ångest.
Som en liten tröst, kan jag säga, att jag känner igen hur du tänker.