Vissa personer kommer aldrig försvinna ur ens liv

Så befinner jag mig i vår vackra huvudstad igen. Solen strömmar in genom Lotties balkongdörr som står på glänt och jag ska strax gå ner och handla lite. Lite senare ska jag möta en av min allra äldsta vänner och äta lunch med henne. För er som läste den gamla bloggen finns det ett inlägg som heter Lykke och jag. Det är hon.

Jag tog tåget upp hit, själv, igår. Ingen medicin att skydda sig med, inga telefonsamtal till alla jag känner för att distrahera tankarna. Det gick bra. Jag hade visserligen mått illa i tre dagar innan, men det försvann när jag väl kom iväg. Här uppe mötte Lottie mig på t-centralen och så stack vi hem till henne, där pojkvännen väntade. Efter en stark kopp kaffe gick vi och köpte indiskt som vi åt uppe i lägenheten, drack vin och snackade. Min mage var något orolig om man säger så - tre dagars illamående, ingen mat på hela dagen och så kaffe, indiskt och rödvin under loppet av ett par timmar. Let's just leave it at that.

Nu har jag fått en god natts sömn och är sprudlande glad över att vara hemifrån några dagar. Det gör inte saken sämre att det är ljuvligt vårväder även här och att min födelsedag stundar. Vi ska baka cupcakes, fixa snacks och annat kul och så kommer Niklas, Steffi, Phille, Petter, Therese, Sofia, Ann, Astrid, Tina och vem vet mer. En massa gamla goa kompisar som jag ALDRIG träffar nuförtiden. Och så ska jag träffa Bengan på söndag. Bengan som alla från högstadiet kommer ihåg som "kvitton! har ni några kvitton?!" och som har haft kräftskiva varje år sedan vi gick i åttan. ÅTTAN. Det är femton år det. Satan, vad roligt det ska bli att se honom.

Jag tackade förresten Lottie för att jag får bo här, genom att slå sönder en kopp och ett glas förut. Jag vet inte hur klantig man får bli innan folk har rätt att slå en på käften, men jag bara stod och stirrade på mina händer i total förvåning när det hade hänt. Jag tänkte bara vara snäll och diska upp det som fanns i köket, och så stod jag med en fin liten kopp (som hon garanterat fått av sin mormor som är död eller någonting) och helt plösligt gick handtaget av och jag for iväg med handen in i ett högt glas som stod framför mig. Ja, så gick det också sönder. Lotties pojkvän var kvar i lägenheten då och han sa att jag skulle skylla på honom. Mohahaha!

Nej, nu ska jag ut. Köpa lite frukt och juice och så där. Sedan träffa Lykke. Läs blogginlägget från gamla bloggen, så fattar ni. Vissa personer kommer aldrig försvinna helt ur ens liv, oavsett hur långt ifrån varandra man bor.