Det GÅR INTE att få ett smärtfritt slut på uppsatsskrivande

Jovars. Jag fick ut alla uppsatser till slut, trots både skrivare och dator från helvetet som raderade text mitt i (hur i helvete är det ens möjligt?). Bläcket tog slut mitt i en utskrift, men inte stannade skrivaren för det. Fler papper åt helvete, tills jag helt sonika slet ut resterande papper ur skrivaren för att den skulle fatta att den skulle avbryta. Bytte bläckpatron, vilket faktiskt gick smärtfritt. Däremot kom alla utskrifter efter det ut helt suddiga, men vid det laget brydde jag mig inte längre. Det fick fan se ut som det ville.

Jag hade ju upptäckt den där sidbrytningen som inte kommit med, vilket också innebar att innehållsförteckningen blev fel. Så, ut med åtta nya innehållsförteckningar och resterade sidor med rätt sidbrytning. Hade inte hunnit äta än och kilade därför ner till konsum. Jag tänkte nämligen även köpa påsklämmor att fästa ihop uppsatserna med, men givetvis hade de inga. De var slut. Så jag ilade hem igen och bestämde mig för att göra ett försök med häftapparaten. Det fungerade inte. Nu hade det gått så långt att jag bara grinade. Jag hade hållit på i tre timmar vid det här laget. Så i stället för att få i mig mat valde jag att sticka till skolan, för Lisa hade sagt att det fanns sådana där jätte-häftapparater där man kunde låna. Ringde Lisa tre gånger utan svar och tänkte att jag fick chansa. Rusade ner till gården och upptäckte att cykeln VAR PUNKTERAD. Nej, jag skojar inte. Pontus kompis som bodde här över helgen lånade den i fredags, och lyckades tydligen paja framdäcket. Hade han varit här hade jag fan strypt honom.

Rusade upp igen och hämtade Pontus cykelnyckel och sedan kom jag äntligen iväg, med ryggsäcken full av papper. 400 blad närmare bestämt. Mötte Lisa i biblioteket och berättade om hela min jävla förmiddag. Det var fler än jag som hade haft problem, naturligtvis. Det GÅR INTE att få ett smärtfritt slut på sitt uppsatsskrivande. Det är OMÖJLIGT. Nina kramade mig och Lisa häftade ihop mina uppsatser. Jag var nämligen så frustrerad att jag bara tryckte ut krokiga häftklamrar som fastnade i varandra. Helt genomsvettig var jag.

Så äntligen, äntligen, äntligen fick jag lämna dem ifrån mig. Och få två nya i utbyte att opponera på. Jag fick examinatorn jag hade förväntat mig att få och jag tror jag vet hur han kommer att resonera. Kan inte fatta att det snart är över. Efter all de hundratals timmar jag lagt ner är jag snart i mål.